Facklitteratur
Detalj ur omslaget till "Folklig botanik". Dialogos förlag.

Detalj ur omslaget till "Folklig botanik". Dialogos förlag.

Ut och skörda!

Publicerat 23 maj 2012 | Av |

Nu tar allt som växer sats och naturen bjuder ut sina läckerheter till den som vet att ta vara på godsakerna. Väldigt få människor känner till att många växter, särskilt ogräsen, går att äta och att de innehåller mer vitaminer än de stressade och besprutade köpegrönsakerna.

Hur fick människan sitt tillskott av c-vitaminer innan citrusfrukterna var tillgängliga i matbutiken kan man undra. Jag minns att när jag var barn var en apelsin en läckerhet som bjöds när det var kalas och att c-vitaminer fick man i sig genom nyponsoppa med små ilskna svarta frörester i som rev i halsen.

I boken Folklig botanik av Ingvar Svanberg får man en exposé över hur växterna togs tillvara i en tid då man inte bara kunde gå till affären runt hörnet och handla. När man läser boken inser man vilken fantastisk resurs naturen är; som ett jättelikt skafferi och råmaterialförråd med lösningar för nästan alla behov människan kan ha. Boken är indelad i olika växtgrupper och innehåller inga direkta recept.

Många goda råd låter sig nog inte prövas. Att peta i en värkande tand med nio olika tallstickor och  sedan återföra värken till tallen genom att kila in stickorna med en kniv ger förmodligen ingen bot.

Däremot har tallen fått bidra med sin bark för att dryga ut mjölet och det finns nutida bagare som har barkbröd som specialitet, eftersom barken innehåller mycket näringsämnen.

Samerna var fenor på att dra nytta av naturen och de förde vidare sina kunskaper ända in i modern tid. Granrötter användes till rep och korgar. Och huggsår läktes bäst med ett omslag av kåda och talg.

De blommande örter som haft betydelse i folkbotaniken beskrivs i bokstavsordning. Vissa växter hade säkert fått sin användning av beprövad erfarenhet. Den vanliga blodrotens rötter nyttjades vid magsjuka och kunde länge köpas på apoteken. Den var också en omtyckt färgväxt som samerna använde sig av och som gav en röd färg tillsammans med saliv.

Grobladet användes till att läka sår och vi barn på 50-talet brukade gnugga in den  när vi slagit hål på knäna.

Björnmossa var bra till mycket. Fint att ha när toapapperet ännu inte var uppfunnet och utmärkt i stället för svinto. Carl von Linné iakttog hur samerna redde sig tillfälliga bäddar i naturen av björnmossan och han var inte sen att pröva själv under stjärnhimlen.

Boken, med sin roliga blandning av folklivssskildring och nyttotänkande ger många nya insikter åt en stadsmänniska.

En bok som innehåller spännande gröna recept är Naturens läckerheter av Inger Ingmanson. Boken kan ses som en fortsättning på Kan man äta sånt?, som kommit ut i nya upplagor sedan 1978. Många av de tidiga vilda växterna var förr livsviktiga för människor då förråden tagit slut under vårvintern:

..anemiska , utsvultna och skörbjuggshärjade människor nästan släpade sig ut i vårsolen för att krafsa fram de första späda blad som stack fram ur myllan.

Inger Ingmanson utgår ifrån skördeåret. Vad sägs om granskottsolja, nässelpesto och sommargyllengratäng? Jag tänker i alla fall pröva!

Linné menade att allt som växer är till för människan. Kanske är de träd och örter som finns här i norden särskilt anpassade till våra organismer och designade att fylla de behov som vi människor på en förhållandevis mörk och kall plats på jorden kan ha.

Kommentarer inaktiverade.