Musik

Underskattad pärla

Publicerat 25 september 2012 | Av |

När Fionn Regan debuterade 2006 var jag helt tagen utan att kunna förklara varför. Egentligen var han ju ”bara” ytterligare en singersongwriter som sjöng lite som Nick Drake.

Men allt var så perfekt i harmoni på The End of History, gitarrspelet, sången och texterna, att det ändå var något som grep tag utöver det vanliga. ”Vår tids svar på Bob Dylan” skrev någon recensent. Kanske är det att ta i, men Fionn Regan var en ung irländare som var del av den brittiska nyfolkvågen i alla fall.

Textrader som ”My jumper is soaked in pig’s blood / I’m coming out looking for you” fick blodet att isa sig, textrader om Saul Bellow och Paul Auster gjorde att man kände sig intellektuell när man lyssnade. Han sjöng roliga texter om kaniner och bävrar och sorgliga texter med vackra rader som dessa ”I have become /An ariel view /Of a coastal town /That you once knew”.

Fionn Regan blev en sån där besatthet. Jag letade upp varenda singel och liveinspelning som fanns.

Men andra skivan The Shadow of an Empire var en besvikelse. Kanske blev Dylanjämförelserna för mycket för honom för plötsligt skulle han plugga in elektriciteten och rocka loss. Det var inte dåligt, men inte vad man väntade sig och inte så fantastiskt heller.

Så den tredje skivan 100 Acres of Sycamore ignorerade jag när den kom, trots att jag var så entusiastisk över den första.

Då är det tur att biblioteket finns och liksom påminner en. En dag när jag var och fixade med skivlådorna på 300m2 låg den där och så tänkte jag att jag borde ge den en chans. Och ooooh!

Där var skönheten från debuten. Mjuk varm röst, svepande stråkar, bräddfullt med känsla.

Nu kommer han med en ny skiva vilken dag som helst: The Bunkhouse Vol. 1: Anchor Black Tattoo, som han själva beskriver som ett ”irländskt punkalbum”. De som har lyssnat säger att det är en lågmäld hemmainspelning med bara röst och gitarr i stil med Nick Drakes Pink Moon. Vi får väl se.