Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Liv efter liv". Massolit förlag.

Underbara Kate Atkinson!

Publicerat 10 juni 2016 | Av |

Den brittiska författaren Kate Atkinson skriver just sådana romaner som jag allra helst vill läsa!

Liv efter liv och uppföljaren En gud i spillror är riktiga slukarböcker, tegelstensromaner att låta sig uppslukas och berikas av. Det är omöjligt att inte förundras över Kate Atkinsons förmåga till inlevelse med sina litterära skapelser.

Hos den omfångsrika familjen Todd i villa Rävhörna i utkanten av London spelar man tennis och dricker te med stil på gräsmattan. Herr Todd är bankir och fru Todd något av en snobb. Att ett eller annat av barnen skulle misslyckas i livet finns inte på kartan. Pojkarna packas iväg till en internatskola jämte något ärevördigt universitet och flickorna förväntas göra lämpliga partier.

Det är den synska, lite bortkomna dottern Ursula som allra mest fångar berättarens (och mitt) hjärta.

Vad som framförallt utmärker Liv efter liv är att Ursula ska komma att födas och dö upprepade gånger under loppet av romanen. Man får på så vis uppleva alternativa händelseförlopp. Det hade kunnat bli förvirrande eller tjatigt, men ger i stället texten en slags struktur och hopp. Ingenting är hugget i sten.

För närvarande håller En gud i spillror mig vaken om nätterna. Boken handlar om Ursulas bror Teddy, som – i somliga kapitel – avled i förra boken. Mot alla odds lyckas han i den nya boken hålla sig vid liv tills han är gott och väl nittio. Detta trots att Teddy tjänstgjorde som bombflygare under andra världskriget (endast 10% av dem överlevde).

Kate Atkinson lyckas på ett enastående sätt krypa in under skinnet på Teddy och låta läsaren uppleva hur han gång på gång tvingades se döden i vitögat.

Efter kriget gifter sig Teddy med grannflickan och får en dotter, Viola, som han älskar. Dessvärre befinner de sig på olika våglängder och läsaren känner styng i hjärtat av att bevittna samspelet mellan den känslige, godhjärtade Teddy och hans självupptagna, nyckfulla dotter.

En gud i spillror är fri från de kullerbyttor i konstruktionen, som Kate Atkinson roade sig med i Liv efter liv. Kronologin är fortfarande allt annat än rak; författaren växlar ledigt mellan olika tidsplan.

Man kan lita på en sak: Kate Atkinson är aldrig förutsägbar som författare. Hon är insiktsfull, begåvad, originell, klarsynt, rolig, osentimental, drastisk, fantasifull samt skriver om människor av kött och blod. Atkinsons brokiga släktromaner tar fullständigt andan ur en.

Läs också den förunderliga debutromanen I museets dolda vrår, Atkinsons bautasuccé från 1995. Den kom, för övrigt, ut i nyutgåva som pocket förra året.

Som sagt: Atkinsons romaner är precis av det slag som jag uppskattar allra mest!