Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Under krigets himmel": Bokförlaget Tranan.

Under krigets himmel

Publicerat 18 maj 2016 | Av |

Att människor efter årtusenden av mänskligt lidande fortfarande tar till våld vid konflikter är svårt att förstå. Kan man inte bara ge makthavare och krigshetsare varsin knölpåk så att de kan få puckla på varann? Så behöver inte förstörelsen och manspillan bli så katastrofal. Att krig både är en absurd och oändligt sorglig historia är helt klart och man förstår det ännu bättre när man läser en skildring innanför dess murar.

Den kurdiske författaren Niroz Malek vägrar fly. I sin bok Under krigets himmel, beskriver han vardagen i Aleppo, som är en av de mest krigsdrabbade städerna i Syrien.

I Aleppo hör han hemma och här måste han stanna. För vem skulle han bli om han gav sig av? Det finns helt enkelt inget sätt att packa ner själen i resväskan och tro att den skulle kunna utvandra och överleva. Här har han sina böcker, sin skivsamling och sitt skrivbord. Och någon måste stanna kvar som kan berätta och tolka vad som sker.

På så sätt blir han ett vittne till krigets fasor och absurditeter. Han talar med sig själv, han talar med avlidna och gränsen mellan levande och döda har blivit diffus. På sina vandringar i staden hälsar han på förbipasserande vänner som dött i kriget och ser till sin förvåning sin egen dödsannons uppklistrad utanför porten. Vem lever och vem är död? Är man inte som levande död när man tvingas uthärda i den förvrängda verklighet som krigets vardag är?

Att leva i en krigszon är att anpassa sig till en omöjlig situation. Han sitter på ett café och samtalar med en vän. I parken utanför leker små barn och när krigets ljud kommer nära rusar de små fram till sina mammor och klamrar sig fast vid deras ben. En gevärssalva får människor att springa och fly huller om buller. Det var de kamouflageklädda soldaternas sätt att roa sig en stund och deras skratt ekar mellan väggarna. Konversationen på caféet kan fortsätta.

I staden är det fullt av vägspärrar, vaktade av nyckfulla vapenbärande unga män, som tappat respekten för liv. De måste göra något av sin dag och rotar utan anledning igenom fickorna på förbipasserande samtidigt som de skjuter i luften för nöjet att skrämmas eller för att döda. Kriget har inget mänskligt ansikte och ett liv mer eller mindre kan kvitta.

Ibland är han fången i sin lägenhet, utan kontakt med yttervärlden. Han försöker skriva utan att lyckas och brister ut i anklagelser mot sin penna som inte vill lyda hans tanke. Men för det mesta trotsar han situationen och ger sig ut på vandring i staden.

Dröm, vakenhet och fantasi vävs in i vartannat och ibland vet man inte om han befinner sig i en mardröm eller i en verklighet. Som när han vandrar till stranden och ser kläder från drunknade barn.

Jag släppte horisonten ur sikte och såg ner på mina fötter. Då upptäckte jag hur vågorna som slog in mot stranden var fyllda av barnkläder, de måste ha kommit långväga ifrån, från stränderna i en annan värld.

Det som griper tag är bristen på värderingar och fördömanden. Alla försöker bara överleva. Unga pojkar som tvingats bli soldater utvecklas till monster och vem kan klandra dem? De är också offer för krigets vansinne. Alla är lika maktlösa i denna onda tid och sorgen ligger som ett tungt och dämpande dis över människors sinnen.

Malek har ett stillsamt och poetiskt sätt att berätta, den grymma verkligheten till trots.