Film

Under körsbärsträden

Publicerat 30 januari 2018 | Av |

Låna en underbar japansk film i kategorin hjärtevärmare!

Trots att stadens alla körsbärsträd står i full blom släpar sig Sentaro (Masatoshi Nagase) vareviga morgon med tunga steg till sitt arbete. På kvällarna tittar han lite för djupt i glaset. Sentaro förestår ett litet sömnigt dorayaki-fik. Dorayaki är en slags plättar med söt fyllning av bönpasta, som är mycket populära i Japan. Hans fåtaliga kunder består i huvudsak av fnissiga skolflickor, sugna på mellanmål.  Wakana (Kyara Uchida), en tafatt och tystlåten skolflicka med långa flätor, är en av stamkunderna, som gärna dröjer sig kvar, eftersom hon helst inte vill gå hem.

Så en dag dyker plötsligt en liten krokig 76-årig tant upp bland körsbärsträden, som hon tycks behandla som sina vänner. Lite tossig verkar hon vara, men söt på något vis. Tokue (Kirin Kiki) har alltid drömt om att arbeta på ett dorayaki-fik och söker jobb hos den tungsinte och tystlåtne Sentaro, som jag skulle tippa är i 30-årsåldern. Han kommer med undanflykter när han lägger märke till kvinnans missbildade fingrar. Men Tokue ger inte upp så lätt, utan kommer tillbaka. Denna gång medförande ett smakprov på sin egenhändigt tillagade bönpasta. Den visar sig vara utsökt god, rentav oslagbar, och, till sin oförställda lycka, blir hon anställd på deltid.

När man lagar bönpasta måste hjärtat vara med.

Filmen ger oss inblick i den omständliga tillagningen av röd bönpasta, som Tokue nästan andäktigt hänger sig åt. I takt med att bönpastan tillagas, efter alla konstens regler, inser Tokue och Sentaro alltmer hur bra de trivs i varandras sällskap. Det känns nästan som om det existerar ett osynligt band dem emellan.

Det dröjer inte länge förrän Sentaro möts av anblicken av en ringlande kö när han rullar upp persiennerna klockan elva och affärerna börjar gå som smort.

Under filmens gång får vi vetskap om Sentaros, Tokues och Wakanas problem och tunga bagage. Sentaro har suttit inne och arbetar på fiket för att betala av på en skuld. Tokue drabbades av spetälska när hon var i tonåren. Hon isolerades då på ett vårdhem där hon fortfarande bor. Hennes historia om utanförskap är djupt berörande.

Regissören Naomi Kawases underbara Under körsbärsträden (2015) är en vardagsnära film, som till stor del ackompanjeras av vardagsljud från spårvagnar, tåg, bilar, fotsteg, och skåpsluckor som stängs med mera. Körsbärsträden är mycket närvarande. De skiftar färg, vilket vittnar om tidens obönhörliga gång. Filmen tar upp tunga ämnen som ensamhet, utanförskap, sjukdom, åldrande och död. Men också arbetsglädje, frihetslängtan, drömmar och vänskap. Den är långsamt berättad, intill tårar rörande, vemodig och tragisk, men utmynnar (tack och lov) i hopp.

För egen del blir jag både sugen på att smaka på en dorayaki och besöka Japan när körsbärsträden står i full blom!