Skönlitteratur

Två röster om ”Cirkeln”

Publicerat 12 oktober 2011 | Av |

Årets förmodligen mest hyllade ungdomsbok är ”Cirkeln”. Den har blivit omskriven i tidningar och bloggar och filmrättigheterna är redan sålda. Här får man läsa om två väldigt olika läsupplevelser.

Häxor och stereotyper

Först ut är vår gästbloggare Elsa Sjögren, 18 år:

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har blivit hyllad, hyllad och åter hyllad. Jag klarar inte av den.

I den hypade ungdomsromanen Cirkeln blandas fantasy och häxor med realism och tonårsbekymmer. I en sliten småstad i Bergslagen drar en röd måne sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De känner knappt varandra, än mindre gillar varandra, men de måste snabbt lära sig att samarbeta. Tjejerna upptäcker att de är häxor med olika magiska krafter, de är De utvalda, och tillsammans måste de försvara världen mot ondska. Vid sidan av magiska äventyr måste de handskas med vardagliga bekymmer som skolan, kärlek, föräldrar och vänner.

Stereotyperna är så många i den här romanen och klyschorna duggar tätt. Varje tonårstjej finns med i den här boken; den mobbade tjejen, emo-tjejen, den lite trashiga men ändå snygga tjejen, den smarta tjejen, den snälla och alltigenom ”lagom”-tjejen och den elaka mobbar-tjejen. Hela registret av problem som tonårstjejer förväntas ha finns också med. Den alkoholiserade pappan, kär i läraren, ätstörningar, den elaka styvpappan, mobbningen, osv. Uppenbarligen så vill författarna skapa karaktärer som alla kan relatera till och identifiera sig med, det känns krampaktigt.

Och alla de manliga, medelålders recensenter som har hyllat Cirkeln just för att ”det finns någon för alla”, jag är ledsen men ni kan ALDRIG veta hur det verkligen är att vara en 15-årig tjej. Det är så mycket mer än schablonerna som läggs fram.

Samtidigt kan jag inte förneka att Cirkeln griper tag, den är trots allt spännande och jag finner att jag läser ut den ganska så snabbt. Det är lite av samma känsla som när man läste Twilight-böckerna, man inser att de är fullkomligt kassa, men det går inte att sluta läsa. Sen sitter man där och har läst alla fyra böckerna ändå.

Även om jag gillade det magiska och trots att den var spännande så tar det vardagliga kliché-livet såpass stor plats i den här boken att jag inte kan tycka om den, oavsett hur mycket den hyllas. Cirkeln är första delen i en trilogi, och den misslyckades med att övertyga mig till att fortsätta läsa resten av serien.

Välbekant men oförutsägbart

Sara Larsson är bibliotekarie på Stadsbiblioteket och är 35 år:

Cirkeln handlar om sex gymnasietjejer i en tråkig svensk småstad som upptäcker att de har magiska krafter. De måste samarbeta, trots sina olikheter, för att förhindra jordens undergång. Boken påminner om John Ajvide Lindqvists typiska svenska socialrealism som blandas med övernaturliga inslag.

Det blir på många sätt en typisk svensk ungdomsroman med skildringar av komplicerade föräldrarelationer, utanförskap, motstridiga känslor och allt som är jobbigt med att växa upp, gå i skola och att försöka duga som man är. Här finns inga enkla lösningar utom möjligtvis lite motvillig vänskap.

Eftersom man oftast följer en av tjejerna i taget och kapitlen alltid slutar spännande vill man hela tiden läsa vidare för att återkomma till den man läste om senast, vilket gör boken till en klassisk sträckläsningsbok. Själv läste jag de 520 sidorna på ett par dagar i somras och fick den där härliga känslan av att leva inuti en bok.

Handlingen följer ett mönster vi känner igen från många fantasyböcker. Vanliga människor upptäcker att de har magiska krafter, söker upp andra med liknande krafter och sedan måste skydda sig mot onda övernaturliga varelser samtidigt som ett viktigt uppdrag måste slutföras. Harry Potter är kanske det kändaste exemplet. Trots det lyckas författarna överraska. Tonen är mörkare och man är aldrig som läsare säker på att huvudpersonerna kommer att överleva.

De sex tjejerna har tydligt arketypiska roller: en mobbare, ett mobboffer, en populär tjej, en outsider och så vidare. De är, såhär i första boken, inte något glatt bästisgäng utan snarare en hoptvingad grupp av mer eller mindre sympatiska tjejer. Mobbaren kommer kanske förvandlas senare men är genuint ond i första boken, och spännande nog tar även mobboffret chansen att plåga andra när hon kan. De magiska krafterna är inte bara en gåva utan också en prövning och en frestelse.

Det är härligt att läsa en bok om unga tjejer som vill mer än att få ett lyckligt slut med en svåråtkomlig kille. Och det känns fint att ha fått en svensk, lite kargare och råare, variant av Buffy och Twilight.