Två fina tjejer
Den här hösten har fyra av mina kvinnliga idoler kommit med nytt och allt är bra! Från sorgligt mys till dansant ilska. Här kommer två. Snart blir det två till.
För debuten skrev Martha Wainwright en del väldigt självutlämnande sånger om att vara arg på sin pappa och om att vara ogift, barnlös och dålig i sängen och känna sig misslyckad. Sen dess har hon hunnit gifta sig och få barn, och hennes mamma Kate McGarrigle har gått bort. Nya skivan Come Home to Mama hade alltså kunnat vara en präktig hyllning till vuxenlivet och lite så är det. Hon har spelat in den sista sången hennes mamma skrev, Proserpina, och gjort en video i Sinead O’Connor stil med sitt eget ansikte förvridet av sorg. Och det hade kunnat vara för mycket, men när det är så här bra får man vara hur sentimental som helst. Och här finns också sånger om äktenskapsproblem ”I really like the make-up sex, it’s the only kind I ever get” och om att känna sig som en dålig förebild för sin son. Så allt är som vanligt och ingen lycka är perfekt. Det känns lite skönt så här när vintermörkret sänker sig.
Bat for Lashes har jag lyssnat löjligt mycket på. Lite 80-tal på bästa möjliga sätt. Mycket elektroniskt och Kate Bush-känsla. Vackert och suggestivt. Texter om spruckna förhållanden, videosar med Donnie Darko-kaniner. Nya skivan The Haunted man har fler ballader än vanligt och lite mindre att dansa till men vackert är det.
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
