Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Vakna". Printz publishing.

Tre kvinnor i London 1920

Publicerat 7 mars 2016 | Av |

Har du också upplevt att en romans gestalter är livfulla till den grad att man nästan förväntar sig att de ska kliva ut ur boken och börja leva sina egna liv?

Så kände jag efter att ha läst de första kapitlen av Anna Hopes fängslande historiska debutroman Vakna från i höstas.

Som ramberättelse – eller röd tråd – i romanen fungerar historien om den okände soldaten från första världskriget. Boken utspelar sig under fem dagar i november 1920. Det är den tid det tog att gräva upp de sargade kvarlevorna av en okänd soldat på ett slagfält i nordfrankrike, följa kistans färd över engelska kanalen samt närvara vid den högtidliga gravsättningen i Westminster Abbey i London den 11 november 1920, på dagen två år efter vapenstilleståndet.

Under samma tidsrymd – fem dagar – får vi parallellt följa tre kvinnor – i skilda åldrar och socialklasser – som på olika sätt drabbats av första världskriget. De har alla tre svårt att gå vidare.

Ada miste sin ende son och eftersom hon inte fått klart besked om hur han dött, kan hon heller inte sörja färdigt.

Evelyns pojkvän dödades och hon har också svårt att släppa taget om sorgen. Hon är bitter och låter ingen komma henne inpå livet. Evelyn har det bättre ekonomiskt förspänt än de andra två, men har valt att arbeta som kontorist med pensionsutbetalningar till krigsinvalider. Ett arbete som frestar på psykiskt eftersom bidragen är helt otillräckliga.

Hettie försörjer sig som professionell danspartner på ett snofsigt danspalats där hon får betalt per dans. Hon längtar efter nöjen och fina kläder, men tvingas sörja ekonomiskt för sin av kriget psykiskt knäckte bror och kan inte leva sitt eget liv.

Författaren har lyckats väl med tidsskildringen. Tiderna var bistra i efterkrigstidens England år 1920. Klassklyftorna var fortfarande djupa. Det rådde en utbredd efterkrigströtthet och omfattande arbetslöshet. Man sörjde fortfarande sina döda anförvanter och krigsinvaliderna var många. Samtidigt vurmade man för jazzmusik, dans och droger. De modigaste och modernaste klippte håret och kortade av kjolarna, så de slutade strax under knät. Bilar och telefoner var tidens underverk. Många tillbringade kvällarna på biografen, medan andra deltog i de populära spiritistiska seanserna.

Mot slutet av Vakna fäster Anna Hope de osynliga trådar som löper mellan romanens gestalter och avslöjar den hemlighet som hon som författare hållit inne med. Vakna är en imponerande mogen och stilsäker debutroman. Jag får Sarah Waters och hennes roman Nattvakten (en favorit!) i tankarna under läsningen.