Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Utvägen" av Amy Liptrot. Albert Bonniers förlag.

Tokig i öar

Publicerat 29 november 2017 | Av |

På sista tiden har jag inte bara förbluffats av naturens storslagna karghet på Orkneyöarna, utan också huttrat i ett snötäckt Reykjavik, prisgiven åt naturkrafterna. I böckernas värld förstås!

Utvägen: dagarna på Orkney (självbiografi)

Försupen, arbetslös och övergiven av sin pojkvän ser Amy Liptrot sig ingen annan råd än att flytta hem till Orkneyöarna, efter att ha bott i London under mer än ett decennium. “Med svansen mellan benen” sätter hon sig på tåget norrut för att byta till färja i Aberdeen. Efter sju timmars kraftig sjögång på Nordsjön stiger Amy äntligen iland på Mainland, där hennes frälsta mamma tacksamt noterar att hon förefaller nykter. Pappan, som är bipolär, föder upp får och huserar i en husvagn.

På Orkney uppfylls hemvändaren genast av platsens bedövande skönhet! Naturen på öarna kännetecknas av oändlig rymd, vågornas dån, grå klippor, branta stup, skummande vatten, stormar och tidvatten. Horder av får betar lite varstans. Fågellivet är exceptionellt artrikt och omfattar lunnefågel, stormfågel, toppskarv, havstrut, tretåig mås, spov med flera, somliga fåglar har jag knappt ens hört talas om.

Det är inget förskönande självporträtt Amy tecknar. Alkoholsuget rycker och sliter i hennes innersta och hon underkastar sig ett tufft rehabiliteringsprogram. På Orkney går hon också med i en grupp som späker sig med (beroendeframkallande) havsbad året runt (det är bara fyra grader i vattnet i februari(!)). Amy tänker att ett begär kan ersättas med ett annat. Därtill anmäler hon sig som frivillig i ett fågelskyddsprojekt och tillbringar nätterna med att försöka lokalisera kornknarrar. Mycket tid ägnar Amy också åt sin ständiga följeslagare i obygden, sin laptop.

Amy Liptrot har kryddat sin utlämnande självbiografi med fakta om djur och natur, öarnas spännande historia samt fantasieggande legender och skrönor. Kronologin är alls inte spikrak, utan nu och då samsas sida vid sida. Berättad, som boken är, på ett metaforrikt, lätt poetiskt språk tilltalar den mig mycket. Som naturskildring är Utvägen, i mitt tycke, oslagbar! Och Amy, hon har blivit något av en vän.

Den sista kvinnan (roman)

Vid tolvsnåret på nyårsafton passar Flóki, Marias man sedan elva år tillbaka, på att komma ut ur garderoben. Han förkunnar att han tänker lämna henne för sin kollega och namne Flóki.

Med sådan överraskande dramatik inleder den isländska författaren Audur Ava Ólafsdóttir sin senaste roman Den sista kvinnan. Titeln kan tyckas kryptisk, men syftar på att Maria är en parentes, den enda i sitt slag, i Flókis liv och att han från och med nu kommer att inrikta sig uteslutande på det manliga släktet. Maria med sin uppseendeväckande skönhet och idealism blir således “den sista kvinnan” i Flókis liv.

I samma veva dyker Marias okände biologiske far upp, amerikanen Albert, som hennes mor hade en förbindelse med när hon var nitton. Strax därefter ligger han död på hotellrummet. Det visar sig att Maria är sin fars universalarvinge.

Ett länge efterlängtat brev anländer och en sex år lång adoptionsprocess avslutas med ett positivt besked. Trots att Maria och Flóki numera har tvillingarna Bergtora och Björn (Bambi), två och ett halvt år gamla, känner Maria att hon inte kan svika den lilla flickan som väntar på dem på andra sidan jordklotet.

Timme för timme för vi följa Marias kamp att ta in och acceptera Flókis ofattbara svek. I tillbakablickar omvärderar hon hela sitt äktenskap. Till all lycka har Maria en psykoterapeut boende i källarlägenheten i sitt hus, den dryga metern korta Perla. Hon dyker upp med goda råd när man minst av allt väntar sig det, i synnerhet då det vankas mat. Perla är ett regelrätt uppslagsverk beträffande skilsmässor (och en hel del annat). Hon arbetar inte bara som författare av populärpsykologiska handböcker utan också som spökskrivare för en känd deckarförfattare. Andra färgstarka personer kommer och går innanför bokens pärmar, men Perla slår dem alla med flera hästlängder när det gäller att vara originell.

Långa, märkligt underhållande, dialoger driver handlingen framåt. Vi får återkommande rapporter om vädret samt reda på en del om fåglar. 

Jag måste tillstå att jag trivs ganska gott med att befinna mig både i Den sista kvinnan och på Island. Och boken passar förträffligt som höstläsning.