Till vildingarnas land

Maurice Sendak skrev boken Where The Wild Things are redan 1963 men den är fortfarande lika läst och älskad. I Sverige heter den Till vildingarnas land.

Det handlar om Max som busar och blir skickad i säng utan kvällsmat. Men i sovrummet växer det upp en skog, väggarna försvinner och Max seglar över ett stort hav och kommer till slut fram till vildingarnas land. Där visar han sitt mod genom att titta de stora och skräckinjagande vildingarna i ögonen tills de kröner honom till kung och leker vilda lekar ihop med honom. Men till slut tröttnar Max och vill vara med ”någon som älskar honom mest av allt” och åker hem, trots vildingarnas protester. Och där finns det faktiskt kvällsmat i rummet, och den är ännu varm.

Som väldigt många barnböcker är den uppbyggd enligt formeln hem-resa-äventyr-hemkomst. Eller om man vill: verklighet-dagdröm-verklighet. Det finns tydliga blinkningar till läsaren om hur Max fantasi skapar scenariot: innan äventyret kallar hans mamma honom ”vilding”, och han svarar med att säga att han ska äta upp henne. Det finns en teckning av ett monster med vilding-utseende på väggen som Max har ritat och vargdräkten han har på sig antyder också att vildingleken lekts förut.

Den hinner också vara en utvecklingsroman i miniatyr. Max är rädd för vildingarna men ser sin egen rädsla i ögonen och övervinner den och dem. Max vill busa och trotsa sina föräldrar men inser till slut att han ändå helst av allt vill komma hem och där blir han också förlåten.

Texten kommer inte riktigt till sin rätt i översättning, även om den är bra. Läs den gärna på engelska om möjligt för klassiska rader som:

But the wild things cried, “Oh please don’t go – we’ll eat you up – we love you so!”
And Max said, “No!”
The wild things roared their terrible roars and gnashed their terrible teeth and rolled their terrible eyes and showed their terrible claws but Max stepped into his private boat and waved goodbye.

Det är inte många meningar totalt men just därför känns varje ord viktigt och genomtänkt. Det är hela tiden rytmiskt och diskret inrimmat.

Dessutom är bilderna geniala! Vildingarna är skrämmande och ser snälla ut på samma gång och allt är magiskt och hemlighetsfullt i sköna murriga färger.

I början av boken, i den verkliga världen, är bilden liten, den tar inte ens upp en hel sida. Men allt eftersom fantasin och det vilda tar över, blir illustrationerna större och sväller ut, först till att täcka en hel sida, sen till att svämma över till den andra sidan också. När vi når berättelsens höjdpunkt där vildingarna ylar, klättrar och dansar, som är utan text för att ingen text behövs, täcker bilderna hela sidorna. Det lämnar också utrymme till varje (hög)läsare att hitta på egna roliga ljud som vildingarna och Max gör och berätta om bilderna. Sen återvänder ju Max till verkligheten, bilderna krymper igen, och allra sista sidan är inte illustrerad alls.

Vad tycker den hårdaste kritikern, född 2013, hemma då? Jo, han tittar uppmärksamt, och berättar för mig om Max vargdräkt, om träden som växer i rummet och upprepar allvarligt det ikoniska slutet ”den var ännu varm” när boken är slut, som om han också förstår att den här boken är något utöver det vanliga.

Boken är också filmad och filmen går bra att låna här på biblioteket. Estetiskt är den fulländad. Max är sagolikt vacker, vildingarna ser ut precis som de ska och har sagolika röster och miljöerna är påkostade och fantasieggande. Fokus här ligger på att vildingarna förväntar sig att Max ska vara kungen som ska leda dem och lösa deras vuxenproblem. Dessutom är det musik av Arcade Fire och Karen O (soundtracket går också att låna här).

Och som om det inte vore nog finns den i punktskrift med taktila bilder för den som vill och kan läsa med händerna.