Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Norrlands Akvavit" av Torgny Lindgren. Norstedts förlag.

Till minne av Torgny Lindgren

Publicerat 14 juli 2017 | Av |

Den som en gång haft nöjet att höra Torgny Lindgren läsa ur sina egna böcker hör hans röst inom sig, även när man läser hans böcker tyst för sig själv.

Den sista bok som den gammaldags välskräddade och med pipa ständigt försedde västerbottningen i förskingringen, Torgny Lindgren (1938-2017) gav ut innan han gick bort, tidigare i år, var romanen Klingsor (2014). Den finns, glädjande nog, till utlån som ljudbok, inläst av författaren själv. Romanen handlar om skapande och mänsklig medelmåttighet, det senare en egenskap som låg författaren synnerligen varmt om hjärtat. Även Lindgrens sympatiska självbiografiska roman Minnen (2010) har författaren egenhändigt läst in som ljudbok. Boken är full av märkliga anekdoter, de flesta hämtade från Lindgrens barndom och innefattande egendomliga släktingar; det är tydligen de som danat honom (och inspirerat hans författarskap) allra mest.

Torgny Lindgren debuterade redan 1965 och hann ge ut åtminstone ett tjogtal böcker. Genombrottet kom 1982 med Ormens väg på hälleberget, som också filmades med Stellan Skarsgård i rollen som den vedervärdige handlaren.

Lindgrens inmutade litterära landskap är förstås det inre av Västerbotten, hans eget kungarike, en avfolkningsbygd där hans stolta persongalleri återfinns bland myrmarker, granskog, kalhyggen, småbyar, kronotorp, “enstakagårdar” och municipalsamhällen. Vissa karaktärer, som den synskadade Gideon, notisskrivaren Manfred Marklund med flera, återkommer i hans romaner.

Författarens språk har något högtidligt och närmast ålderdomligt över sig. Det är mycket distinkt och kännetecknas av en dialektal anstrykning, som bland annat märks därav att han gärna sätter substantiven i bestämd form och genom ordsammansättningar som “godluktgräset” och “gammskogen”. Men romanerna är trots detta aldrig särskilt svårlästa. Man får som läsare inte vara äckelmagad av sig, eftersom vi, i mitt tycke, serveras otaliga oaptitliga kötträtter. Lindgren räds heller inte det groteska, eller ens ond bråd död. Hans romaner lämnar en ofta med en hoper obesvarade frågor och de kan behöva läsas både två och tre gånger. Inte minst på grund av de många sidospåren.

Min personliga favorit bland Torgny Lindgrens romaner är den underfundiga Norrlands akvavit. Den finns tyvärr inte inläst som ljudbok, men prova att läsa boken högt för dig själv. Romanen knyter an till romantrilogin som omfattar Hummelhonung, Pölsan och Dorés bibel.

Handlingen är i korthet som följer: Före detta väckelsepredikanten Olof Helmersson återvänder “i sitt åttifjärde år” till Avabäck i Västerbottens inland, den plats där han femtio år tidigare frälste “fyrahundrasexton själar. Några av dem två gånger”. Han införde även tandborstningen: “Då man predikar kan man inte ha löständer som glappar”.

Olof Helmersson har som avsikt att avkristna bygden, att “omvända dem, fast nu åt motsatta hållet”. Man riktigt ser honom framför sig där han ostadigt vinglar fram på sin ihopfällbara cykel. Förargligt nog kom Helmersson för sent med sitt ärende. De flesta i hans församling befinner sig numera på kyrkogården. Endast Gerda i Inreliden, som har legat på sitt yttersta i tre år, och en kvinna vid namn Marita Stenlund utgör numera församlingen. Resten har blivit avfällingar.

Hur Olof Helmersson ska kunna avfrälsa Gerda blir emellertid en svår nöt att knäcka. Hon ber predikanten om en sista nattvard, som han inte har hjärta att neka henne. Olof får improvisera och det är här en flaska Gammal Norrlands Akvavit kommer till användning. Serverad i ett stort senapsglas, till på köpet(!)

Det bästa med Norrlands akvavit är den härliga humorn, den ironiska tonen och de oförglömliga replikerna, som utvecklas till ren och skär filosofi. Det högtravande blandas med det vardagliga på ett rörande vis.

Det var en stor glädje att det fanns gamla och sjuka att vårda. Den dag ingen längre behövde vårdas, då var det slut med bygden. Ja, de sjuka och döende var en välsignelse, de utgjorde basen för näringslivet i trakten.

Finfin sommarläsning!!