Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll

De färgglada badhytterna, glassförsäljarna, solstolarna, parasollerna, simmarna, segelbåtarna, de flygande drakarna, den vita sandstranden och den breda strandpromenaden med sommarklädda människor bidrog, för att använda Stefan Zweigs formulering, till “en sista sorglöshet”.

På Café Flore, med utsikt över stranden, samlades tyskspråkiga författare och intellektuella i exil om kvällarna. Vid borden återfanns bland andra Stefan Zweig, Joseph Roth, Irmgard Keun, Ernst Toller och Arthur Koestler, vilkas böcker bränts och bannlysts i Hitlertyskland. Sällskapet rökte, drack, och diskuterade litteratur och politik till långt in på nätterna. Chaplins film Moderna tider hade haft premiär och var på mångas läppar. 1936 var också året då Berlinolympiaden gick av stapeln. Skulle omvärlden låta sig duperas av nazisterna var den stora frågan. Även den mest optimistiska hade svårt att skönja ett “lyckligt” slut.

Flera av dem runt bordet skulle komma att vara döda inom en inte alltför avlägsen framtid, däribland Stefan Zweig (1881-1942) och Joseph Roth (1894-1939). Den förstnämnda tog livet av sig tillsammans med sin andra hustru i Brasilien, den senare avled av alkoholrelaterade skador.

Trots att Zweig och Roth var mycket olika hade de kommit varandra nära i en slags komplicerad vänskap.

Det var den ständigt lika elegante Stefan Zweig som stod för berömmelsen och rikedomen. Hans historiska verk Marie Antoinette (1933) och Maria Stuart (1935) var omtalade och lästes vitt och brett. I egenskap av pacifist predikade han nödvändigheten av kompromisser och tolerans. Han var också skygg och obekväm med främlingar. För närvarande var Zweigs privatliv tilltrasslat. Han hade planer på att lämna sin fru Friderike von Winternitz och emigrera till Brasilien med sin sekreterare och nya käresta, den tjugosexåriga Lotte Altmann, som också slagit följe med honom till Oostende.

Joseph Roth var tretton år yngre sin vän och författare till den numera klassiska romanen Radetzkymarschen (1932). Till karaktären kompromisslös och eldfängd, en riktig kämpe. Han var för jämnan barskrapad, skuldsatt upp över öronen och Zweig räddade honom ur den ena ekonomiska knipan efter den andra. Roth var illa klädd (Zweig bekostade en ny kostym åt honom i Oostende) och alkoholist (“Sedan flera år måste han varje morgon kräkas, ibland timmar i sträck. Han äter nästan inget.”). Han träffade en ny kärlek i Oostende. Det var den underbart vackra, mycket yngre, författarinnan Irmgard Keun, som för övrigt delade hans olyckliga förkärlek för starka drycker.

Den tyske journalisten och författaren Volker Weidermanns strålande bok Oostende 1936: Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll har gjort stor succé i en rad länder. Författaren har dammsugit dagböcker, brev, romaner, memoarer, biografier i jakt på användbart material till sin bok. Den är delvis uppbyggd på dialoger och citat, påminner mer om en roman än en traditionell biografi.

Boken är omistlig för dig med fäbless för bildande och välskrivna böcker om nittonhundratalets första hälft. Lättläst är den också, varken krävande när det kommer till sidantal eller språkbruk.

Låna och läs!