”Staden som gud glömde”
En film som är så där riktigt, riktigt bra att du blir lite illa till mods när du tänker att du ska se om den. Därför att den ruskat om dig rejält på gott och ont.
Det är stora kontraster mellan Copacabanas stränder och en av de fattigaste stadsdelarna Cidade de Deus – Guds stad i Rio de Janeiro. Människorna föds, lever och dör i kåkstaden och tar sig aldrig utanför dess järngrepp. Det är en isolerad värld vid sidan av, där barnen växer upp och försöker överleva i ett våldsamt samhälle med gängkrig, droger, vapen och hämd. Våldet pockar ständigt lurandes bakom varje hörn. Att vara lojal sin gängledare och få gängbeskydd är en livsstrategi. Desperation och uppgivenhet är kåkstadens själ.
Filmen Guds stad baseras på en bok av Paulo Lins med samma namn. Hans erfarenheter av uppväxten i stadsdelen och vidare forskning kring villkoren där, resulterade i den episka, mörka och brutalala filmen av Fernando Meirelle. Buscapé och Zé Pequeno växer upp tillsammans i ”staden som gud glömde” men deras personer utvecklas olika. Buscapé vill fly sin bakgrund och bli fotograf. Det är en svår balansgång att drömma om en annorlunda framtid och hålla sig utanför gängens verksamheter. Zé Pequeno blir ett med den grymma världen som knarklangare och gängledare. Att följa pojkarnas personprocess griper tag inunder skinnet. Är det möjligt att fly kåkstadens järngrepp?
Guds stad känns verklighetstroget äkta och kryper obehagligt inpå. Nästan som att själv genomleva karaktärernas rädslor, desperation, frustration och längtan. Det lysande skådespeleriet är säkert rikligt amatörskådespelarnas förtjänst, från olika fattiga förorter till Rio. Som del av regin har de valt ord och rörelser utifrån egen erfarenhet. Upplevelsen lyfts även av den utmärkta, spännande och skiftande filmtekniken.
Förra veckan uppmanade påven Rio ”till att visa mod inför det dödliga våldet som är kopplat till narkotikan”. Diskussionen kring besöket blossade i media.
