En obstinat bibliotekaries bekännelser

Dels för att många av dom fått enastående bra kritik – något som jag kan vara barnsligt skeptisk till. Varför vet jag inte. Logiskt sätt borde jag ju vilja läsa dom eftersom så många storläsare specialiserade på litteratur gillar dom. Några av dom kände jag inte för att läsa för att hen som talade för boken/författaren var för påstridig. En och annan var jag tvungen att läsa p.g.a. skola, universitet eller jobb.

Här är dom i alla fall och jag är mycket glad att jag läst dom.

Richard Ford
Kanada
Genre: Roman, ”dirty realism”

Den här boken har nog allt. Det är bara att instämma i kritikernas lovsång. Den handlar om en pojke, Dell, och hans försök att förstå och acceptera att hans föräldrar en dag förvandlades till bankrånare.

Jag älskar den här boken och hur den är skriven. Hur kan man skriva så roligt och medryckande om någon som fattar en sån rafflande mängd av katastrofalt dåliga beslut så att det framstår som helt logiskt och ofrånkomligt (Dells pappa)? Hur kan man beskriva en kvinna så sorgsen och full av bitterhet utan att man förlorar sympatin för henne (Dells mamma)? Och hur kan man beskriva kärleken och det växande främlingskapet mellan Dell och hans tvillingsyster så ömsint och samtidigt så brutalt?

Boken är fantastisk på så många sätt att det är svårt att välja vad jag skall lyfta fram, men utan att säga för mycket så var Kanada en räddare i nöden under en rejält jobbig period i mitt liv.

Daniel Kehlmann
Världens mått
Genre: Fiktiv biografi

En tysk bok som utspelar sig under 1700-talet och handlar om två vetenskapsmän som är besatta av att mäta saker – låter det kul? Kanske inte, men den är faktiskt riktigt, riktigt, riktigt rolig.

I centrum står Carl Friedrich Gauss och Alexander von Humboldt, två män som valt till sin livsuppgift att göra världen mätbar. Den ena, matematiker, hatar att resa och söker i sin kammare iklädd nattdräkt och nattmössa formeln som mäter världen. Den andre, upptäcktsresande och äventyrare, reser till jordens alla hörn, och ger sig i kast med att mäta upp floder, gräva upp lik, fira ned sig i vulkaner, räkna ”infödingars” löss och experimentera med curare.

Trots mitt inledningsvis starka motstånd mot att läsa boken fann jag det omöjligt att inte njuta av Kehlmanns berättelse om dessa två socialt handikappade vetenskapsmän som är varandras motsatser, men som har samma livsmål- att mäta upp och systematisera världen.

Finns det fler som är obstinata? Skicka gärna in era kapituleringslistor!