Musik

Sommarens soundtrack 2015

Publicerat 11 september 2015 | Av |

Varje sommar har ett eget soundtrack. Det kan vara en skiva man köpte, eller det som låg i spellistan på Spotify. Eller så är det låtarna som spelades mest på radion, eller det som spelades i högtalarna på kaféet på utlandssemestern. Här kommer de tre skivorna som för alltid kommer vara förknippade med 2015 för mig. De kommer spelas långt in i hösten och förmodligen om flera år också.

War on DrugsLost in the Dream

Det här är egentligen inte alls ”min grej”. Jag tycker om sorgsna singer-songwriters med mjuka röster och indiekänsla. War on Drugs låter som ett bredbent rockband från 80-talet med en Bob Dylan-aktig  sångare och låtar som aldrig verkar ta slut. Men flera personer jag litar på tipsade om dem så jag lyssnade lite fler gånger än jag hade gjort annars och sen gick det inte att sluta helt enkelt. Nu känns det som att bli transporterad till barndomens 80-tal, att få vara med på de vuxnas fester och att springa ute på natten i varma vindar. Och texterna är lite gotiskt deppiga trots allt: ”It never gets too dark to find / Anybody at anytime” från An Ocean In Between the Waves.

Sufjan StevensCarrie and Lowell

Sufjan Stevens är ganska mycket galet geni. Han har haft som projekt att göra en skiva om varje delstat i USA, han har gjort ett tiotal julskivor, och han gjorde Age of Adz som låter som en bombastisk indiemusikal, med bland annat en låt på 25 minuter.

Hans röst är så känslig att man kan höra hjärtat och texterna anspelar ofta på bibeln men känns också allmängiltiga. Carrie i albumets titel är hans mamma som gick bort nyligen. Hon var bipolär och hade problem med missbruk. Hon övergav sina barn flera gånger och som vuxna hade de inte mycket kontakt med varandra. Hela skivan handlar om Sufjans barndom och relation till sin mamma, vad han ångrar och vad han önskar. Det hade kunnat bli sentimentalt och för privat, men blir i stället poetiskt och rörande, som i The Fourth of July där varannan vers är Carries, eller den Carrie han önskar att hon var kanske: ”Did you get enough love, my little dove / Why do you cry? / And I’m sorry I left, but it was for the best / Though it never felt right / My little Versailles”. Eller det mer konkreta och just därför så förkrossande ”When I was three, three maybe four / She left us at that video store” i Should Have Known Better.

Arrangemangen är så avskalade att det först känns som att det är en skiva som bara handlar om texterna och att de ska få så lite konkurrens som möjligt. Men för varje lyssning träder nya melodier fram. Till slut sitter jag och sjunger med i nästan varje rad, som om det var en skiva med lättillgängliga radiohits.

DaughterIf You Leave

Den här skivan hittade jag av en slump när jag letade efter YouTubeklipp med Ben Howard. Ben Howard and Daughter stod det på ett klipp där han sjunger ihop med en ung blyg tjej med pottfrisyr. Vad ung han måste varit när han fick henne, tänkte jag först, innan jag fattade att det var ett bandnamn. Sen lyssnade jag lite mer och om War on Drugs inte direkt är min vanliga stil så är Daughter så mycket ”min stil” att det nästan borde bli tråkigt bara därför. Sångerskan sjunger vackert och gripande och påminner om Cat Power i blyghet på scen. Gitarrerna är drömska. Bandet ligger på mitt favoritskivbolag 4AD. Texterna är dramatiska och handlar om kärlek: ”Setting fire to our insides for fun / Collecting names of the lovers that went wrong” från Youth är typiska rader. Men det är också drivet och radiovänligt och låter coolt redan vid första lyssningen.

Videon till singeln Youth är dessutom bland det snyggaste jag sett. Titta själv här! Jag har inte fallit så hårt för något på flera år och har lyssnat på Daughter hela dagarna i en dryg månad nu.

 

 

Kommentarer inaktiverade.