Som eld

Louise blir uppvaktad av sin storebrors charmiga kompis Erik som hon borde gilla, men det finns någon annan på ön som Louise inte kan låta bli att tänka på.

Här skildras ett möte mellan två ungdomar från olika delar av staden som utan just den här skärgårdsön kanske aldrig hade mötts. Louise är från Karlaplan/Östermalm och Anna är från Rågsved/Huddinge, de befinner sig två tunnelbanelinjer, en bussresa och en hel stad ifrån varandra.

På ön är avståndet mellan Anna och Louise inte lika långt även om det finns där fortfarande. Avståndet finns i sättet de klär sig, i hur deras familjer beter sig och hur deras hus på ön ser ut. Louise med de reklamsnygga föräldrarna i den stora fyramiljonersvillan och Anna med sin alkoholiserade pappa i den fallfärdiga stugan med taket som läcker in och skrothögen som de kallar Helvetet i sänkan bakom husknuten.

Boken är skriven växelvis ur Annas eller Louises perspektiv i vartannat kapitel genom boken och vi ser dem se varandra ända från det allra första ögonkastet på båtresan ut till ön. En fascination och dragning till den andre smyger sig fram mellan raderna trots att de samtidigt känner den outtalade klassbakgrundens skiljelinjer.

Louise ser Annas säkra rörelser när hon öser ur den lilla ekan. Anna reder sig och är inte rädd för att ta i, hon är benig och har starka ryggmuskler. Louise ser havet i hennes fräkniga ansikte och känner doften av eld när de närmar sig varandra.

Anna ser Louises kutiga gångstil, hennes mjuka brunbrända hud och den perfekta hårsvansen. Hon ser en tjej som är alldeles för fin för att Anna skulle få vara med henne.

När de väl möts är det till en början oroligt, återhållsamt, nervöst, ja så där som det är när man är dragen till någon som verkar komma från en annan värld där man själv kanske inte passar in. Men så tar de båda sina försiktiga steg mot att öppna upp för varandra och snart börjar de skämta på ett förlösande töntigt sätt. Deras skratt ekar ut över vattnet med de färgsprakande solnedgångarna och ofta känns deras möten nästan för perfekta. Det är som en drömbubbla alltihop där det aldrig regnar och där deras händer och munnar vet precis på vilket sätt de ska närma sig varandra.

Sara Lövestam har tidigare skrivit vuxenromaner och ett par fackböcker om grammatik. Hon har hyllats som en feministisk författare med förmågan att skildra kvinnor och tjejer på ett komplext sätt. Det här är hennes första ungdomsbok och även om den inte utmanar så som hennes vuxenböcker kanske gjort så berör den ändå en tematik som ligger Lövestam själv nära.

På sin blogg skriver hon:

Tydligast är kanske hur jag förnekade mitt intresse för tjejer så länge att ordet garderob fortfarande framkallar kräkreflexer, men tankarna kring normalitet, självkänsla och perspektiv har jag haft hela livet.

Som eld är en lesbisk kärleksberättelse om klippor och måsar och varma sommarnätter. Den är enkel och fin och jag kan rekommendera att läsa den på en bänk vid ett vatten i solen.

PS.
Den åttonde oktober kommer Sara Lövestam till Stadsbiblioteket under Dyslexidagarna!