Skönlitteratur

Solaris

Publicerat 29 maj 2016 | Av |

Nu går maj månad mot sitt slut och vårt polska tema kommer ersättas med ett nytt språk. Vad passar väl bättre då än att läsa en riktig polsk Science Fiction klassiker, Solaris? Vi har den både på engelska och svenska om du inte behärskar polska!

Stanislaw Lem är en av de allra mest lästa Science Fiction-författarna och förmodligen den mest lästa icke-engelskspråkiga.

Jag satt och läste Solaris i lunchrummet förra veckan och en kollega kom förbi. Jag sa att den var Riktigt Bra och hon höll med. Ibland bara vet man när en bok är riktigt bra och det inte går att argumentera med det.

Den är hypnotisk. Lite svår, men på ett sätt som gör att man ändå gärna läser vidare, med tanken att ”det här borde jag läsa om sen, jag kommer nog läsa den många gånger”.

Det handlar om Kris som efter att ha skrivit en uppmärksammad uppsats om Solaris, en planet som sysselsatt forskare i århundraden, får komma till en rymdstation i närheten av planeten. Men redan när han kommer fram är det uppenbart att något är fel. Ingen möter honom, och när han så småningom träffar de få människor som är där svarar de undvikande på frågor. Och efter hans första natt får han en oväntad gäst. Harey, hans flickvän som begått självmord efter ett uppslitande gräl, är där. Lika ung som då hon dog, och utan en aning om var hon har varit. Men hon är inte riktigt sig själv, fotsulorna är mjuka som en bebis och hennes klänning har ingen knäppning. I panik lurar Kris in henne i en rymdkapsel och skickar iväg henne. Men hon kommer igen.

Så långt är det nästan som ett klassiskt upplägg från en skräckfilm. En hotfull stämning, döda människor som vänder tillbaka. Invasion of the Body Snatchers, Jurtjyrkogården, spökhistorier, allt flimrar förbi.

Men det är långt ifrån så enkelt.

Solaris är en karaktär i sig självt och trots att beskrivningar av planeten tar upp mer än halva boken blir den bara svårare att förstå. En planet täckt av ett oändligt hav, gjort av en slags plasma som kan förvandlas till vad som helst. Den kan kopiera sådant människor sänker ner, och skapar själv gigantiska formationer, symmetriader, stora som städer, unika och oändligt komplicerade. Det varkar sannolikt att det finns intelligent liv på Solaris, men bara en invånare, oceanen. Men hur får vi kontakt?

Kris berättar utförligt om utforskningen av Solaris som bildar oändliga volymer av böcker och mikrofilm (kom ihåg att detta är Science Fiction innan datorn fick sitt stora intåg), hur solaristernas attityd genom åren skiftat från nästan religiös optimism till surmulen pessimism när alla försök att kommunicera planeten gått om intet.

Kris förälskar sig i den nya Harey, just för att han inte skulle kunna älska den verkliga på grund av skuld. Hon är skapad av Solaris ur hans egna minnen och drömmar och är egentligen hans bild av henne, inte den hon verkligen var. Och kanske älskar han henne för att hon är en slags kontakt med Solaris till slut, även om också den går att ifrågasätta. Förstår Solaris vad den har skapat och hur det påverkar människorna? Och förstår några älskande någonsin varandra?

Det är en roman som ställer många frågor. Vad innebär det att älska någon som är död, och vem eller vad är det egentligen man håller fast vid? Hur kan vi kommunicera med det som är så i grunden olikt en själv, kan vi tala med Gud?