Sökandet efter en pappa

När hennes mamma var på bröllopsresa stannade hon en dag till hos en bilmekaniker med ögon som Paul Newman och ”kunde inte motstå honom”. Anna är hans dotter. Hon letar upp honom och åker dit. Låtsas att hon letar antikviteter och får en rundvisning. Han tafsar på henne också och hon åker hem besviken och äcklad.

Åren går. Det blir inga barn och inget varaktigt förhållande med en man. Karriären tar aldrig riktigt fart och hon går igenom en utbrändhet.

Nästa gång hon hör talas om sin pappa, är det i en skvallertidning hos frisören. Snuskgubben har fått en stroke och blivit totalförvandlad. Numera är han stum, rullstolsburen och utstrålar en ”kärleksenergi” som samlar människor omkring honom. ”Muni Ra” kallar de honom.

Anna som är journalist åker dit under förevändningen att hon ska skriva en artikel. Och hon blir fångad av kärleksenergin på ett sätt hon inte förväntat sig. Efter sin utbrändhet och flera smärtsamma kärleksrelationer och en ryggvärk, så känner hon att allting släpper i rummet med Muni Ra, i alla fall ett ögonblick. Är han gudomlig? Eller är det sökandet efter en pappa, efter tillhörighet, som fångat henne?

Hon reser tillbaka, hon tar med sig sin cancersjuka före detta bonusdotter och hon blir mer och mer indragen i verksamheten kring Muni Ra. Journalistiskt skeptisk och liksom vid sidan av sig själv kan hon samtidigt inte förneka att det finns en kraft kring hennes pappa som hon inte kan förklara. Det är en blandning av fascination för det okända och andliga och ett förakt för det som omger Muni Ra. Det tagna namnet, de överspända målningarna i hans rum, det osammanhängande hopkoket av världsreligionerna som predikas av hennes halvsyster inför sammankomsterna.

Det här är en roman som tar upp många ämnen. Anna heter Undin i efternamn och hennes före detta kille kallar henne ”Undine” som avskytt smeknamn. En undine är en mytologisk havsnymf som behöver gifta sig med en man för att få en själ. En slags pik om att Anna inte känner sig fullständig utan en man alltså? Eller en sann beskrivning av Anna som karaktär. Hon söker en partner, hon söker en pappa, hon söker ”fader vår”, fadern som gud. Är det ”kärleksenergin” som ska komplettera henne till slut? 

Det är ett sökande och ett liv som inte blivit som hon tänkt sig på så många sätt, men boken lämnar utrymme för att det finns magi i den här alldeles vanliga världen.

När boken är slut har vi fått veta hur det gick med allting, ändå är det en bok som ställer mer frågor än vad den ger svar.

Jag har läst det mesta som Inger Edelfeldt skrivit och jag tycker att många av hennes böcker känns lite korta och skissartade, på ett bra sätt. Fader vår är bara 200 sidor lång och är inget stort romanbygge. Men i ett sammanhang av hennes övriga produktion känns det som ännu en pusselbit. I Den täta elden från 1987 skildrar hon en mer traditionell sektmiljö med en man och tre unga kvinnor. Här är bilden mer nyanserad och komplicerad. Här finns också tre kvinnor: Anna och hennes två halvsystrar, alla med olika motiv och begär, samlade kring sin pappa. Det vore spännande att läsa romanerna efter varandra.