Skönlitteratur

Detalj från omslag till En förlorad värld. Wahlström&Widstrand förlag.

Sofias klassiker

Publicerat 30 juni 2015 | Av |

Vad är en klassiker? Gammal skåpmat eller genialisk samhällssatir som har samtiden något att säga- trots att det gått 700 år sen den skrevs? En klassiker som jag rekommenderar men som också gör mig frustrerad är Evelyn Waughns En förlorad värld.

Jag är som sagt kluven till Evelyn Waughs En förlorad värld! Detta proustinspirerade och vackert skrivna lilla mästerverk från 1945 som inspiretat till två filmatiseringar. Många svenskar i min ålder tror jag såg tv-serien från 1981 innan de läste boken. På mitt gymnasium där majoriteten ansåg sig stå till vänster på den politiska kartan iklädde sig unga män i halmhatt och vit linnekostym för att efterlikna överklassynglingen Sebastian Flyte och hans medelklassvän Charles Ryder.

Så här i efterhand kan ju företeelsen tyckas ganska märklig, även om linnekostymerna och hattarna inköpts på Myrornas eller Uff. Själv var jag så förtjust i tv-serien att jag försökte mig på att läsa boken på originalspråk. Tyvärr räckte inte språkresan till Isle of Wight så det blev översättningen.

Nu har den givits ut på nytt på svenska. Vid denna återläsning så känner jag mig extremt kluven till själva texten, men också för att jag tyvärr inte riktigt kan skilja författaren från hans verk. Som vuxen var Waugn en reaktionär snobb. I skolan var han ökänd som en grym mobbare. Cecil Beaton, senare känd fotograf och inredningsdesigner, var ett av hans favoritoffer. Beaton mådde så dåligt av det som hänt  att han fortfarande i vuxen ålder var tvungen att lämna rummet när de möttes.

Texten då? Det är en sorgesång över den tid som flytt, en tid då agnarna skildes från vetet. Överklass var man bara om man tillhört den engelska adeln i minst elva generationer och aldrig, aldrig, aldrig arbetat för brödfödan- hellre svalt man ihjäl!

Samtidigt så är det en fantastisk berättelse. Den skildrar hur vuxenlivet urholkar våra drömmar och vad som händer när hoppet överger en. Den är också samhällskritisk om än från ett håll som vi inte är så vana vid i boksammanhang. Det är överklasskämpens (om det nu finns ett sånt uttryck) kamp som skildras. En kamp där jag (trots att jag definitivt befinner mig på andra sidan striden) finner det fascinerande och många gånger sanslöst roligt att följa Charles öden tillsammans med överklassfamiljen Flytes. För trots att han står på överklassens sida så driver han även med den och vi får en inblick av sällan skådat slag.

Skildringarna av alla bortskämda tråkmånsar som inte har annat för sig än att leva på pappas ärvda pengar ger så mycket mer eftersom de inte förvandlas till tarvliga karikatyrer. Sist men inte minst så är den skriven på ett bitterljuvt språk och genomsyrad av nostalgi, något jag är svag för när det är såhär bra.