Detalj ur omslaget till "Sluta aldrig gå". Forum bokförlag.
Sluta aldrig gå
Idag är det den Internationella Kvinnodagen. Att denna dag behövs, då flickors och kvinnors situation i världen uppmärksammas blir särskilt tydligt när man tar del av enskilda livsöden. Att födas som flicka är i alltför många länder fortfarande förknippat med underkastelse och skam. Livet blir en ständigt pågående kamp för att värja sig mot mäns våld.
Hennes minne är knivskarpt. Och boken inleds med en intressant reflektion över begreppet tid och människovärde.
Jag var ett gatubarn. Vad är tid för ett gatubarn? Varför skulle vi, jag, behöva känna till tid? Vi var inte en del av samhället. Vi existerade bara i en värld som inte hade tid för oss, som inte brydde sig om ifall vi fick en utbildning eller inte, eller ens om vi levde eller dog.
Christina tillbringade sina första år i en grotta tillsammans med sin mamma. Himlen var oändlig; bergen och grönskan gav en känsla av frihet. Här hängde livet på din uppfinningsrikedom och på kunskapen om hur saker och ting hänger ihop. Mamma Petronilja berättar tidigt för sin dotter vilka livsvillkoren är. De kommer aldrig att bli rika och att bli kallad råtta är något de måste vänja sig vid. Ju fortare de insåg detta, desto större skulle chanserna vara för överlevnad.
Tidigt får hon lära sig vilka växter som är ätliga och vilka djur man skall akta sig för. Och den viktigaste ägodelen är macheten, som måste gömmas ordentligt. Utan den kan man inte slå sig fram i skogen och inte plocka ned de ätliga växterna. Christina bidrar till mathållningen genom att pricka fåglar med sin slangbella.
Livet i grottan med den kloka mamman ger en känsla av trygghet, samtidigt varje dag är en kamp för överlevnad. Ibland måste de vandra till den närmast belägna staden Diamantia, för att tigga eller sälja blommor. Då blir allt genast otryggt och Christina förstår inte varför människor spottar på dem och tittar konstigt. Är hon sämre än andra barn?
Christina och hennes mamma flyttar till en favela. De har ingenstans att bo och sover på pappkartonger i slutet av en tunnel. Då gäller det att förstå livets lagar på en helt ny plats! Hon får vänner bland gatubarnen. Och genom sin fantastiska vän Camile, blir hon invigd i det nya livet. Camile är full av historier och trollbinder de andra barnen med sina berättelser, som går ut på att kompensera för det liv de lever. Men en dag, då Camile och Christina vågat sig in i ett finare område, blir de jagade av militärpolisen. Camile, som blir fasttagen skriker åt Christina att springa. Ögonblicket då hon snabbt försöker kalkylera om det är möjligt att rädda sin vän blir till sekunder som hon alltid kommer att bära med sig. Männen skjuter Camile och de andra flyende barnen som om de vore just råttor.
Christina beskriver den dagliga kampen för att hitta mat. Ofta är hungern det enda som existerar och det går inte ens att döva den genom att sniffa lim. Vid ett tillfälle, då hon hittat en brödbit i en soptunna, kommer en pojke och tar ifrån henne maten. I slagsmålet som utbryter sparkar de sönder en flaska, som Christina använder som vapen för att få tillbaka brödstycket. Senare får hon veta att pojken dött av skadorna från sticket. Sådan var tillvaron för de barn som bara försökte överleva. Det tog Christina tjugo år att ens börja tala om denna händelse och hon tyngs fortfarande av den lilla pojkens död.
Christina får en bror och för mamman blir det övermäktigt att ta hand om de båda barnen och samtidigt hitta en utkomst. Lösningen blir att de lämnas in på ett barnhem och att mamman får komma och hälsa på varje helg. Nu måste Christina förhålla sig till en ny verklighet med rutiner, hackordning och gräl med de andra barnen. Och modern blir så småningom förbjuden att hälsa på sina barn, av en anledning som Christina inte förstår. Varje söndag försöker mamman att få träffa sina barn, men förgäves står hon utanför grinden och skriker.
Vid åtta års ålder blir hon adopterad av en svensk familj. Känslan av att komma till det nya huset och få eget rum är överväldigande. Plötsligt var hon rik! Men livet i Vindeln med de nya, snälla föräldrarna Lili-Ann och Sture. måste också erövras. Christina känner sig annorlunda.
Men jag var annorlunda. Hur kunde jag inte vara det? De lekte med låtsashästar i låtsasstall. De visste inget om livet. De hade fått all kärlek, men förstod inte värdet av det. De förstod inte hur onda människor kunde vara. De visste inget om döden.
Framför allt får livet i Brasilien inte glömmas bort! Varje kväll, innan hon somnar, erinrar hon sig de människor som betytt mest för henne och livet med dem. Det blir som en kvällsritual att memorera, för att aldrig glömma vem hon var.
I vuxen ålder återvänder Christina till barnhemmet och återser sin gamla familj. Det blir en känslofylld resa och arbetet med att skriva boken har hjälpt henne att förstå de skilda världarna och sin egen plats i dem.
Samtidigt som boken verkligen är spännande är reflektionerna över människovärde och barns utsatthet, över skillnader i livsvillkor och hyllningen av de människor som betytt allt dess stora behållning.
Man vill verkligen sända en tanke till alla utsatta flickor och kvinnor i hela världen denna dag, som ständigt måste värja sig för mäns våld och krigsförbrytelser. Det är ingen självklarhet att få födas på en plats där kvinnor trots allt har ett drägligt liv, även om mycket återstår.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
