Barnböcker

Detalj från inlagebild ur Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson. Lilla Piratförlaget.

Skräck, lite knas och trots allt ett lyckligt slut

Publicerat 23 november 2017 | Av |

Lilla Hon känner sig ensam fastän mamma och pappa är hemma. Tur att hon älskar skolan, konstigt nog, för hon är ensam där också. Faktum är, att hon ju inte ens har ett riktigt namn. De andra eleverna släpper inte in henne i vare sig gemenskapen eller kuddrummet.

Snarare är det roligaste de vet att skrämma Lilla Hon med otäcka berättelser om hemskheter som har hänt i skolan för länge sedan. Och om de fruktansvärda spöken som härjar där. Till exempel lärarinnan som plågade sina elever och slutligen hängde sig på vinden för att kunna stanna kvar och spöka för eleverna.

Skolans bibliotek var fyllt av damm och höga hyllor med ett oändligt antal rader av bokryggar. Där hade Lilla Hon varit övertygad om att inget ont skulle kunna hända”. Men det var innan de andra eleverna berättat om biblioteksspöket.

Hugaligen! Ja, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson är sannerligen inget för lättskrämda. Kapitlet om ”slöjdflickan” som älskade när eleverna stack och skar sig, är skrämmande även för en vuxen med ett visst mått av stickskräck. Men det finns också en stor portion värme och humor, som lyfter boken till högre höjder.

En dag erbjuder mobbargänget Lilla Hon att få komma in i kuddrummet. På ett villkor. Att hon ensam går upp på vinden. Och längtan till kuddrummet är så stor, att hon gör det trots att hon är livrädd när mörkret och den döda lukten slår emot henne. Mobbarna slår igen dörren bakom Lilla Hon och låser den. Varken magistern eller Lilla Hons föräldrar märker att hon saknas.

Det här är en otäck och underbar bok på en och samma gång! En skräckberättelse med splatter och hög puls, men med ett budskap förstås. Om utanförskap, mobbing, grupptryck, ensamhet och vuxnas frånvaro. Och en påminnelse om att det inte behöver vara spökena som är de som skrämmer, utan människorna själva.

Det råder delade meningar om vilken ålder den här boken passar för. Förlaget och biblioteken har bestämt sig för att det är en 9–12-årsbok och jag instämmer i att en får ha rejält stabil nattsömn för att klara den om en är yngre än så. Men som 40-plussare tycker jag också att det är en fantastisk och läsvärd berättelse de har fått ihop, Lena Ollmark och Per Gustavsson. En bok där text och bild samspelar på bästa vis. Och slutet! Slutet får en alldeles egen fanfar av mig!

Det finns inga spöken. Det där är bara nys och inget man behöver vara rädd för. Elever däremot, de finns på riktigt.