Film, Skönlitteratur

Skräck fast ändå inte

Publicerat 24 februari 2012 | Av |

I Kazuo Ishiguros roman ”Never let me go” är alla sjukdomar utrotade och medellivslängden ligger på 100 år, men hur? En obehaglig och vacker roman som fungerar som romantik och skräck på samma gång.

De tre vännerna Cathy, Ruth och Tommy växer tillsammans upp på en internatskola på den engelska landsbygden, och boken handlar om deras barndom och vuxna liv. Det blir snart tydligt för läsaren att inga av barnen på internatskolan har varit någon annanstans än just där, de vet ingenting om resten av världen och har vuxit upp helt isolerade. För att inte avslöja för mycket så kan jag säga att skolan, barnen och lärarna ter sig allt märkligare för läsaren och en krypande känsla av obehag lägger sig som en hinna över berättelsen.

I takt med att barnen blir större börjar de fråga mer, de ställer märkliga frågor om sina liv, det livsöde som sedan länge varit bestämt men hyschas av lärarna som säger att det är bäst att inte fråga och undra så mycket. Här börjar man ana vad det är som pågår, men Kazuo Ishiguro berättar på ett sådant subtilt sätt att man inte är riktigt säker och berättelsen smyger sig fram i samma takt som obehaget tränger längre in under huden.

I centrum av boken utvecklar sig även en kärlekshistoria, ett triangeldrama mellan de tre vännerna. Då både Cathy och Ruth blir förälskade i Tommy låter han sig väljas av Ruth, trots sina starka känslor för Cathy. Hon protesterar inte, gör inte uppror utan finner sig tyst i detta. Denna passivitet och nästan villkorslösa acceptans av allt som händer i boken präglar de alla tre, och det är samma egenskap som är så avgörande i frågan om deras öden och vad de är.

Ishiguro gör en väldigt vacker, väldigt hemsk och väldigt skrämmande skildring av en slags framtid. Man blir upprörd när man läser Never let me go, men för mig är det inte själva ämnet som som upprör så mycket, utan karaktärernas passivitet. Cathys, Ruths och Tommys ovilja att göra uppror är det mest frustrerande i romanen, samtidigt som det är det som särskiljer den.

Man förväntar sig ett uppror, ett omkullkastande och en vi-bestämmer-över-våra-egna-liv-mentalitet, men den infinner sig aldrig. Slutet blir då lite av ett antiklimax, men det blir istället ännu mer tänkvärt, skrämmande och en aning förvirrande då man inte riktigt vet vad man precis har läst.

Never let me go filmatiserades nyligen med Keira Knightley, Carey Mulligan och Andrew Garfield i rollerna, så om du inte orkar läsa boken är filmen väldigt bra och följer boken ganska exakt.