Ska vi byta bebisar?

Alldeles på riktigt hände det sig att två nyfödda pojkar, Bo och Valter, blev förväxlade strax efter födseln på en sjukstuga i Västerbotten. Det var på 1940-talet som detta drama utspelade sig. Den ena mamman började tidigt ana oråd men den andra kunde inte se att något var fel. Men tre år senare uppdagades det att det verkligen skett en förväxling. Efter fyra års manglande i rättsliga instanser slogs det fast i Högsta domstolen att barnen skulle byta familjer.

Valters föräldrar kämpade emot beslutet. Pappan i familjen hade själv varit fosterbarn och ville absolut inte att de bägge barnen skulle ryckas upp med rötterna. ¨

Men domen stod fast och när pojkarna var sju år gamla skulle ”tillbakabytet” ske. Valters familj var tvungna att lämna ifrån sig Bo – men det blev inget byte av familj för Valters del. Bo och Valter kom därför att från sju års ålder växa upp tillsammans i den familj som var Bos biologiska.

Detta rättsfall fick enorm uppmärksamhet i pressen och ledde bland annat till att alla spädbarn som hädanefter föddes i Sverige blev försedda med ett nummer runt handleden – samma nummer fick den nyförlösta mamman.

När jag såg ett dokumentärprogram om den här händelsen började jag fundera på hur jag själv hade gjort om jag hade varit en av mammorna? Går det att självklart säga vilket beslut som är det moraliskt riktiga i ett sådant här fall? En hel del tragik omgav rättsfallet från 40-talet och mamman som drog igång hela processen fick utstå en hel del kritik och hot från upprörda personer i hela Sverige.

Medan detta var en helt sann berättelse är allt i Petter Lidbeck och Lisen Adbåges Stora bebisbytet bara på låtsas. Inledningen i boken är dramatisk: ”En morgon hade någon bytt ut alla bebisar. I varje spjälsäng, vid varje barn, låg ett brev. ”Jag har tagit er bebis och lagt dit en annan” stod det.” Alla föräldrar i staden blev mycket upprörda och ledsna. Med tårarna rullande nerför kinderna beger de sig med bestämda steg mot stadens torg. De vill prata med drottningen, som är den som styr och ställer i staden. Drottningen är den som möjligen kan lösa dilemmat med alla bebisar som hamnat hos ”fel” föräldrar. ”Någon har tagit våra bebisar” förklarar mammorna för drottningen. Det visade sig då att även drottningen och kungen hade blivit drabbade. Ett annat barn än deras egna vackra kronprinsessa med kunglig näsa hade placerats i barnkammaren på slottet.

Drottningen, som med sitt skarpa intellekt brukade kunna lösa de flesta problem som uppstod i staden, kunde inte finna på råd. Hon funderade högt: Inte kan vi väl lägga alla bebisar i en hög och välja den vi tror är vår? Tänk om två mammor vill ha samma barn? Och tänk om det också blir barn över som ingen vill ha?

Problemet med de bortbytta barnen visar sig vara svårlöst och drottningen föreslår att inga beslut ska tas i detta första skede.

”Vi får fundera mer på saken” föreslår drottningen och bestämmer att de alla ska ses på torget om ett år.

Drottningens ord är lag; för de andra föräldrarna och också för kungen, som bokstavligen står bakom sin fru. Han är delvis skymd bakom drottningens enorma hatt, och han står också i bakgrunden med sina ja-sägande kommentarer till allt som drottningen yttrar sig om. De andra papporna i boken har också en lite undanskymd roll – det är mammorna som för talan och papporna håller bara med.

När året har gått ska det avgöras hur man ska göra med de bortbytta barnen och slutet blir lyckligt för alla. För det här är ju en saga och en sådan ska väl helst sluta lyckligt…