Facklitteratur

Greta minns och bläddrar i "Götebosska gubbs å gumms". Foto: Ulla-Britt Wendel.

Signad i ljuset vid stillhet jag är

Publicerat 28 oktober 2013 | Av |

Alla människor är unika.Vissa är dessutom riktiga original. Har du hört talas om Andersson med tunnan, Tuppfröken eller Galne Anton?

Alla tre, plus många fler, finns med i  Bengt A. Öhnanders bok Götebosska gubbs å gumms. Från A till Ö finns de förtecknade i boken – både originella människor som för länge sedan är döda men också de som levt ganska nyligen.

Greta, som är född på 1920-talet, sitter och bläddrar i boken. Hon stannar upp vid uppslaget om Kalle Glader.

– Honom har jag träffat många gånger, berättar hon. Han ville alltid visa hur stark han var. Han spände sina muskler och grimaserade samtidigt. Och visst minns jag Fiolmannen som jag hörde spela så sent som på 70-talet när jag jobbade i Landala. Och Ester som stod och sålde tidningar i Brunnsparken. Svarta damen blev vi varnade för när jag var barn, berättar hon vidare. Men jag såg henne aldrig. Greta nämner också flera andra vars namn hon känner igen i Öhnanders bok.

Greta letar i innehållsförteckningen på L men konstaterar att en ökänd polis som hon hört talas om i sin ungdom dock inte finns med.

– Han fick öknamnet Lussekatten efter att ha gripit en lucia för förargelseväckande beteende, säger hon och bläddrar vidare i boken.

För min egen del minns jag Evald som man kunde se på olika ställen i Göteborg så sent som på 1990-talet. Med helskägg, klädd i nerdragen toppluva och svart rock och med tidningspapper och plastpåsar virade om ben och fötter. Som sällskap hade han alltid en kundvagn som var överfylld med diverse påsar, papper och skräp. I sin ungdom hade Evald varit en välklädd herre med fast arbete på pappersbruket i Vargön. Han flyttade till Göteborg och på något sätt kom hans liv att kretsa kring att spara – på det mesta. När Evald dog efterlämnade han ungefär två miljoner kronor.

Jag minns också Herbert V Andersson. Han var född 1913 och uppnådde en hög ålder, men jag är inte säker på vilket år han gick hädan. Herbert hade varit till sjöss i sin ungdom men hamnade så småningom i en lägenhet på Olivedalsgatan i Göteborg. När han inte var runt på olika platser i stan satt han i sin lägenhet och skrev obegripliga texter på sina två skrivmaskiner. Ett citat från en av hans texter har fått bli rubrik för detta blogginlägg. Texterna publicerade han i form av annonser i samband med sina födelsedagar. ”Jag vill inte dö okänd” förklarade Herbert när han fick frågan om varför han annonserade för totalt sexsiffriga belopp.

Lär känna ett åttiotal goa göteborgare i Bengt A. Öhnanders lokalpatriotiska bok.