Facklitteratur

Att leva sin dröm

Publicerat 13 april 2010 | Av |

Äntligen vår! Som i ett trollslag är snön borta och kaxiga krokusar trotsar tjälen med sin blå lyskraft. För den som är lycklig ägare till en båt börjar en härlig tid med att måla, slipa, putsa och annat båtmeck. Och vissa släpper alla förtöjningar!

Författaren och språkprofessorn Björn Larsson har, förutom mycket annat skrivit boken Från Vredens kap till Jordens ände, en filosofisk betraktelsebok över seglandets mödor och glädjeämnen. När jag läser den blir jag nyfiken på min kollega Elsa som bestämt sig för att kasta loss helt, och tillsammans med sin man Bjarne långfärdssegla på obestämd tid.

Björn Larsson berättar utifrån sina färder i keltiska vatten. Varje kapitel mynnar ut i tankar om himmel och hav, om lusten att färdas och om drömmen om ett annat liv.

De flesta människor lever inte sina drömmar fullt ut. När jag frågar Elsa varför hon inte nöjer sig med att sitta i soffan och läsa om andras strapatser som vi, berättar hon att familjen med de två småbarnen gjorde en långfärdsseglats för tjugo år sedan. Detta ville de göra igen och det är en bra tid i livet att göra det nu.

Vi diskuterar hur det är att ändra på sitt liv i en fas då de flesta av oss börjar bli lite bekväma och gärna slår oss  till ro. Att inte upprepa livet för mycket, utan ge det en ny riktning.

– Om man går och drömmer om att bryta upp för länge och väntar tills man fyllt 65, så kanske man inte längre vill … vem vet vem man är då? Och jag tror att det är viktigt att jobbet inte blir hela ens identitet.

Vi blir lite filosofiska och enas om att vara lyft ur rutiner och klockans tickande innebär att man får ett nytt seende och en finare känsla för nyanser. Kanske man kan upptäcka nya talanger hos sig själv, när man får möjlighet att blicka inåt utan att känna någon tidspress?

– Tid är avgörande för att man alls skall få lust att vara kreativ. Att kunna ge sig själv det utrymmet när man känner att man vill och inte när det råkar finnas lite tid över, menar Elsa.

Björn Larsson beskriver hur det är att bo och övervintra i en båt. Själv fascineras jag av tanken på det absolut minimalistiska och avskalade. Som seglare är man ju en slags nomad och kan bara bära med sig det man måste. Att välta hela det ombonade livet över ända; mjuka soffor och fyllda bokhyllor, allt som man samlat och vårdat genom åren och som man ändå har en slags relation till – är det det svårt?

– Förra gången vi gav oss iväg gjorde vi precis samma sak, säger Elsa osentimentalt. Sålde allt vi ägde. Man får fråga sig själv vad man värderar högst i livet. Att äga en massa prylar är kanske inte det viktigaste. Helt lätt är det inte, men när man skalat av sig allt är det befriande!

– På en båt måste man ju ändå ha mycket utrustning. Men varje föremål har en plats och ett syfte, om man väljer att ta med sig en sak måste man ta bort en annan. Samtidigt är båten verkligen ett hem där man kan slå sig till ro och vila ut.

– Och bara för att vi lever på ett annat sätt väljer vi inte bort de förströelser vi är vana vid. Film, böcker och musik avstår man inte gärna ifrån, liksom att veta vad som händer i världen.

När man seglar så lever man här och nu. Livet på havet kräver en ständig vakenhet och närvarokänsla, menar Björn Larsson. Men man är ju också bortlyft ur hela det sammanhang som man tidigare funnits till i. Jag tänker att det måste vara en lätt omskakande upplevelse?

– Jo, men det är jättestor skillnad mot förra gången. Nu kan vi hålla kontakt med vänner och anhöriga på ett helt annat sätt. Ingen Poste Restante denna gång, säger Elsa.

Björn Larsson berättar om möten med människor, som alla har det gemensamt att de vill något annat med sina liv. Om den oerfarne seglaren i sin hemmabyggda båt, som aldrig lyssnade på väderleksrapporten för att han då säkert skulle bli för rädd att våga ge sig iväg. Hos människor som är på väg blir den andre viktig, just för att man möts bara en kort stund. Är det lätt att knyta vänskapsband när man färdas över haven, undrar jag?

– Absolut! Man har ju något gemensamt redan från början. Man artighetskonverserar inte utan kommer fort in på konkreta saker som man har nytta av att veta. Man leds helt naturligt in på väsentligheter.

Jag föreställer mej att en långfärdsseglare ofta får frågor om rädsla och mod. Själv tror jag att det är större risk att bli överkörd av en spårvagn i Göteborg än att man som seglare råkar illa ut. Men jag frågar Elsa – måste man peppa sig på något särskilt vis för att våga språnget?

– Man måste tänka igenom de faror som kan dyka upp. Vissa risker kan man inte förebygga. Det får man leva med. Och de risker man kan förebygga tänker man igenom så att man är mentalt förberedd. Men man vet aldrig hur man reagerar i en krissituation. Det är ju inte roligt hela tiden … man måste våga tänka tanken att vissa saker kan hända men också att sannolikheten att det händer är väldigt liten.

Kontrasterna mellan ljus, hav och nya landskap vidgar livet. Yttre och inre horisonter blir gränslösa, precis som det havslandskap man befinner sig i. Man vilar i nuet men rör sig hela tiden framåt, tänker jag.

– Att segla är ett långsamt sätt att färdas. Man får inte ha behov av att hela tiden bli matad med upplevelser. Man måste kunna acceptera att det är okej att det inte händer så mycket, att få ett flanerande synsätt på tillvaron.

– En del människor känner att de måste ha ett konkret mål att färdas mot, medan andra nöjer sig med att aldrig komma fram … eller så börjar man förstå att man hela tiden är framme, säger Elsa.

Följ med Elsa och Bjarne över haven på www.pusan.se.

Kommentarer inaktiverade.