Film

Sean Penn som penntroll

Publicerat 1 mars 2013 | Av |

För min del räckte det med att se bilden på Sean Penn i rollen som Cheyenne för att jag skulle vilja se filmen ”This Must be the Place”. Han ser ut som Robert Smith i The Cure, med rufsigt svart hår och läppstift.

Och hans karaktär är inte helt annorlunda heller. Han spelar Cheyenne, en åldrad rockartist som har slutat spela musik.

Cheyenne bor med sin fru i Dublin och har tillräckligt med pengar för att slippa jobba. Däremot är han så deprimerad att han pratar fruktansvärt långsamt och aldrig verkar glädja sig åt någonting. Han är förlorad, inte riktigt vuxen. 20 år tidigare har två ungdomar som lyssnade på hans musik tagit livet av sig och det lämnar honom inte ifred.

När han får veta att hans pappa, som han inte träffat på 30 år, är döende, åker han till USA för att träffa honom och för att leta upp en nazistförbrytare som plågade pappan i Auschwitz.

Men This Must be the Place är en film med mer stämning än handling. Cheyenne är en så tragisk karaktär, en rockstjärna utan scen och utan attityd.

I filmens andra och längre del som är en slags roadmovie där Cheyenne träffar på olika karaktärer och miljöer i amerikansk glesbygd är varje scen som ett litet stilleben eller ett iscensatt fotografi, lite som om av en mindre glamourös Gregory Crewdson. Titta på trailern för att se hur jag menar! Cheyenne i motljus i ödemarken med en liten rullväska till exempel.

Allt går långsamt. Alla, utom möjligtvis Cheyennes fru, är besvikna på livet. Små öden spelas upp. Det är en typisk stillsam indiefilm med udda karaktärer och ett lite kryptiskt berättande. Man kan tycka att det är tomt och tråkigt eller så kan man tycka att det är vilsamt och inkännande.

Cheyenne har nästan stannat i växten. I en scen funderar han på varför han aldrig började röka, fast han gjort så mycket annat som rockstjärnor gör. Och han får svaret att det är för att rökning är en vuxensak, och han är fortfarande ett barn. Han har heller aldrig skaffat barn själv, trots ett långt och lyckligt äktenskap. Det blir en berättelse om att göra upp med en förälder och att hitta sig själv och ta av sig sin mask, något som kanske är vanligare för en tonåring än en man i femtioårsåldern.

Och så har Gabriel Byrne och Will Oldham stått för musiken. Bara en sån sak.