Saras topp 3 skivor 2017

Painted Ruins

Grizzly Bear är ett band som ofta nämns i samband med annan musik jag gillar men av någon anledning har jag tänkt att de är lite tråkiga, ingenting för mig. Så kom deras nya skiva Painted Ruins i höstas och så gav jag dem en chans på riktigt.

Vilken skatt att hitta! Så många bra skivor att lyssna in sig på. Jag är usel på att beskriva musik men så här då: skäggrockigt utan att kännas som ölreklam. Sång som känns mer Rufus Wainwright än War on Drugs, mer arty än ös. Texter som är precis sådär mellan mångtydiga och personliga att man kan känna igen sig även när man inte egentligen borde göra det. Musik som är som känslosam och pampig filmmusik och gör vilken vardag som helst lite mer spännande. Lyssna även på Veckatimest och Shields.

Music for People in trouble

Även Susanne Sundførs nya skiva Music for People in Trouble är fantastisk. Jag följer skivbolaget Bella Union på Facebook och ägaren var så oerhört entusiastisk över det här släppet att det inte gick att undvika. Tio melankoliska spår som är både lika och olika varandra. Här finns jazz, flöjtsolon, folkmusik och en gotisk duett. Här finns, som titeln antyder, inte en enda sång om lycklig kärlek eller ens hoppet om den. Raderna No one believes in love anymore / They throw away the keys, no one knocked on the door / sammanfattar texterna bra. Melodierna bara växer och växer och sången är underskön.

I See You

The XX I See You. Singeln On Hold var oroväckande och inte alls vad jag hoppades. men när hela skivan äntligen kom var jag väldigt glad att The XX lät sig lika. Och så blir jag så löjligt full av beundran att de här kidsen i tidiga tjugoårsåldern är så begåvade och har lyckats hitta ett så stilbildande sound redan. Det är något märkligt avstängt över Romys sångröst, men kanske är det just därför en sång som Performance, om att hålla skenet uppe när allt faller samman, blir så oerhört mäktig. När coolheten liksom skalas av det blödande hjärtat

Hedersomnämnande

Och ett hedersomnämnande också, The National Sleep Well Beast. Skivan jag längtat mest efter och trodde skulle bli årets bästa var inte riktigt så bra som jag hoppades. Lite ojämn, det rockar lite mer än de senaste skivorna och känns lite mindre. Men ändå. Det är The National. Kanske hade jag bara orimliga förväntningar. Jag har ju ändå lyssnat orimligt mycket på den här skivan utan att tröttna. Och spåret Guilty Party kommer vara med i många framtida spellistor.