Film, Musik

Saras sommarlyssning

Publicerat 13 augusti 2012 | Av |

Om jag ska beskriva Joni Mitchell kan det hända att jag blir lite för entusiastisk. Hon är en lyrisk poet, en spännande musiker och en artist som har lyckats förnya sig själv gång på gång.

Jag brukar tänka så här: Om man ska säga vilka artister i pop och rockhistorien som varit mest betydelsefulla så är nog Bob Dylan ganska självskriven som den manliga vinnaren. Han har hållit på väldigt länge och har regelbundet gjort tongivande skivor med många av musikhistoriens mest kända låtar. Han är med i varenda rocktidning och det pratas om Nobelpris år efter år.

Men om man ska tänka ut en kvinnlig motsvarighet till honom så är det definitivt Joni Mitchell. Jag kan inte komma på någon annan kvinnlig singer-songwriter som gjort skivor lika länge, som citeras lika ofta, som de undervisar om på musikhögskolan för hennes innovativa gitarrspel, och som jag så ofta hör covers på.

Om man aldrig lyssnat aktivt på Joni Mitchell känner man kanske till Woodstock och Big Yellow Taxi och så tänker man att hon är en slags föredetting som hade några hittar på 70-talet.

Men för mig är grejen med Mitchell att hon hela tiden gjort album som bildar helheter. Varje skiva jag har av henne är som en liten resa mellan förhållanden, frihetslängtan, resor och iakttagelser.

Första skivan Songs to a Seagull (1968) har ett tydligt folksångssound. Hennes röst är klar och flickig och allt är vackert och melodiöst.

Ladies of the Canyon (1970) är melodiös och poppig och det är här de ovan nämna hittarna är med.

Men Blue (1971) är skivan som är magisk. När den kom var den så hudlös och utlämnande att lyssnarna var helt chockade. ”Ska du inte behålla något för dig själv?” frågade musikkollegorna.

Oh, you’re in my blood like holy wine
You taste so bitter and so sweet
Oh I could drink a case of you, darling
And I would still be on my feet

sjunger hon i A case of you. Kanske den bästa kärlekssången någonsin. Men varje sång är bra. Carey är ett äventyrligt semesterminne, titellåten Blue är en poetisk reflektion över färgen blått, River är en hemlängtan till Kanadas frusna sjöar medan California är en hyllning till det nya hemmet. The last time I saw Richard är en fulländad berättelse om Richard, kärlekscynikern som gifter sig med en konståkerska och köper henne en diskmaskin.

Och sen bara fortsatte hon. Hejira 1975 är som en tonsatt poesibok, Mingus 1979 är ren jazz, Night ride home 1991 är mörk och suggestiv och Mitchells röst är mörk som en nattklubb.

I början av 2000-talet sa hon att hon var klar. Trött på en allt ytligare musikindustri ville hon inte ge ut fler skivor. Men 2007 kom Shine som fick strålande recensioner så hon verkar inte vara färdig än.

Låna filmen Joni Mitchell – Woman of heart and mind. Det är en sådan där dokumentärfilm där alla berättar om hur fantastisk Joni Mitchell är och där man får se tidiga filminspelningar som tar andan ur en och där man dessutom får den rörande berättelsen om hur hon blev tvungen att adoptera bort sin dotter innan hennes musikkarriär fick fart. Och hur de träffades igen mer än 30 år senare.

Om man inte är alldeles förälskad i henne när filmen är slut får man kanske börja fundera ut någon annan kvinna som kan vara Bob Dylans motsvarighet.