Facklitteratur, Skönlitteratur

Saras sommarläsning

Publicerat 18 juli 2011 | Av |

Joyce Carol Oates är En Fantastisk Författare. Hon är så bra att man ibland undrar om det är lönt att läsa andra författare. Speciellt som hon är så produktiv att det nästan skulle räcka att bara läsa Joyce Carol Oates. Men just det är lite tråkigt också. För hon skriver ofta berättelser som liknar varandra:

I centrum står en sårbar och vacker kvinna. Runt henne finns demoniska, ofta våldsamma män. Relationerna är destruktiva, kärleken är krävande. Ingen är fullständigt hel och god. Så här har hon skrivit och det säger en hel del om hennes författarskap: ”Love commingled with hate is more powerful than love. Or hate.

Speciellt de böcker Joyce Carol Oates skriver under sina deckarpseudonymer Rosamund Smith och Lauren Kelly ser ut så. Men även böcker som Mörkt vatten, Våld och Dödgrävarens dotter passar in i mallen.

Det gör i och för sig ingenting. Oates har ett språk som går att läsa fort samtidigt som varje ord känns rätt och viktigt. När man läser Oates blir man insugen i ett slags hypnotiskt driv och om romanen är lång händer det ofta att jag börjar tänka i ett slags Oateskt språk. Så jag tycker om allt hon skriver.

Men det absoluta mästerverket är Blonde! Trots att det är en riktig tegelsten har jag läst den tre gånger och jag är lika rörd och fascinerad varje gång.

Det är nästan som om alla Oates berättelser egentligen handlar om Marilyn Monroe, den ultimata sårbara och vackra kvinnan. Hennes författarstil är som skräddarsydd för att skriva en fiktiv biografi om den berömda filmstjärnan. Boken bygger alltså på Marilyns liv men Oates tar sig också stora friheter att dikta både stora och små händelser.

Tack var Blonde har jag läst flera stycken vanliga biografier om Marilyn och hennes öde och det är häpnadsväckande hur mycket av detaljerna Oates har fått med (smeknamnet på barnhemmet, sättet att prata, en tygtiger i trädgården den dag hon dog), samtidigt som hon vågar hitta på en lång kärlekshistoria med Charlie Chaplins son som det egentligen inte finns någon dokumentation om.

Historien känner man kanske redan till: Norma Jean är en oansenlig och blyg flicka som växer upp omväxlande på barnhem och med sin labila mamma. Som tonåring blir hon fotomodell och sedan världsberömd filmstjärna med ett omskrivet kärleksliv. Hon gifter sig med boxaren Joe DiMaggio och författaren Arthur Miller. Hon ryktas vara älskarinna åt bröderna Kennedy innan hon till slut dör mystiskt efter en överdos psykofarmaka.

Det som är motsägelsefullt med Marilyn är kanske detta: att hon å ena sidan var ett blont bombnedslag, en slags symbol för en dum och livsglad blondin, medan hon å andra sidan gifte sig med en svår författare, alltid framstod som att hon spelade en roll och ofta lät en sårbar och osäker sida skymta fram i pauserna mellan orden när man ser henne. Människor som mötte henne beskriver henne omväxlande som en självupptagen diva och som den raraste flicka de träffat. Hon var ett ansikte och en kropp som alla känner till men en människa som kanske ingen kände.

Joyce Carol Oates gör ett försök att lära känna henne. Ett förslag kanske man kan säga. En sommarläsning som varar hela sommaren om man kan behärska sig och inte läser vidare natt och dag, i Oatesk hypnos.

(Kanske blir du lika besatt som jag och vill gå vidare med mer om Marilyn? Läs då Marilyn Monroe av Daniel Spoto och se filmen I hetaste laget.)

Kommentarer inaktiverade.