Skönlitteratur
Foto: Tore Paulsen

Foto: Tore Paulsen

Sången till livet

Publicerat 13 april 2012 | Av |

Ibland kan böcker bli stående i hyllan år efter år. Man köper dem på rea eller loppis; böcker som man inte behöver skynda sig att läsa och därmed läser man dem inte alls. Tigande sluter de sig om sitt innehåll tills man en dag drar ut den solblekta bokryggen från sin hylla.

I sommarstugans lilla boksamling råkar jag hitta den danske författaren Jörn Riels roman Sången till livet: en tusenårig släktkrönika från Grönland.

Jag tänker att böcker är som tysta och försynta vänner, som kan innesluta en hel värld av skönhet och visdom utan att vi vet.

Jörn Riel fick i sin ungdom följa med på en forskningsexpedition till nordöstra Grönland och bodde sedan i många år på Ellas ö. Han är djupt förtrogen med eskimåernas livsvillkor och har säkert skaffat sig denna kunskap genom samtal och egen forskning.

Berättelsen börjar i Alaska vid tiden för de första vikingatågen med att den gamla kvinnan Shanuk vandrar på stranden en fridfull höstkväll:

Nattens mörker sänkte sig åter över landet och gav en härlig vila efter de många ljusa dygnen. Shanuk tyckte att hösten var som en tjock ung flicka som leende bjöd ut sig, full av ro och ljuvhet.

Shanuk går omkring i kvällen och minns sin ungdom då hon blev bortrövad av en indianstam och sedan gavs till hustru åt den gamle hövdingen Shapokee. Med honom får hon sonen Heq. Indianerna räknades av inuiterna bara som halva människor och kallades därför hundmänniskor.

En stormig natt lyckas Shanuk rymma och hittar en grupp eskimåer som hon ansluter sig till.

Heq växer upp och blir en stor ledare och andebesvärjare . I flera månader sitter han i en isgrotta utan att ta hänsyn till kroppens behov tills han blir besatt av sin hjälpande och flyter omkring i världsalltet utan mål. I ensamheten och i det stora mörkret förstår han att han är både den störste och den minste, han blir ett med allt.

Shanuk får en försörjare och ytterligare en son, Tyakutyik. Hans namn betyder ”vad för slags människa är de två”. Tyakutyik är mild och mjuk; han lär sig kvinnosysslor och håller sig gärna inomhus. Han anses ha två själar, en manlig och en kvinnlig och människor av båda könen dras till hans skönhet. Ingen vet riktigt om han skall bli man eller kvinna och det ses inte heller som något problem. En av flickorna, Simutaq, friar till honom genom att kasta några fiskar vid hans fötter och säga:

– Det hände sig att lite fisk lät sig fångas. Små magra stackare som borde ha kastats tillbaka i floden

Att vara bisexuell och rymma båda könen inom sig blir till en fördel; nu har Simutaq fått både en man och en medhustru.

Förutom att romanen är en skimrande berättelse om den arktiska vildmarken, får man intressanta inblickar i inuiternas levnadskonst. Det ges helt enkelt inte utrymme för onödigt förtryck eller tankeslag som inte befrämjar gruppens överlevnad och välmående.

En viktig sak är att inte yvas över sina prestationer. Om någon har lyckats i jakten och kan förse de andra med rejäla köttstycken, är det passande att vara blygsam och förringa bytet. Ordet ”jag” byts då ut mot det kollektivistiska ”man” för att visa att man inte vill glänsa på någon annans bekostnad.

Indianerna, som inuiterna oftast låg i fejd med, förvånades över att de inte utsåg någon hövding i gruppen. Den som rådfrågades i första hand kallades ”Riumata”, som betyder ”den som tänker”. Sedan var det inte säkert att man efterlevde det givna rådet.

Sången till livet sträcker sig över tusen år och skildrar invandringen till Grönland och Island. Berättelserna om de äldste fördes sedan vidare till kommande släktled.

Bokens titel anger exakt vad romanen handlar om. Den är en hyllning till människor som lyckas överleva och trivas på de mest människofientliga platserna på jorden. Och en lysande poetisk skildring av det arktiska landskapets skönhet och utmaningar.