Facklitteratur
Foto: Leroy Marylene.

Hallonflickans sista måltid var solmogna hallon. Foto: Leroy Marylene.

Sällsamheter i Falbygden

Publicerat 16 juli 2011 | Av |

Skall du turista i Sverige i sommar? Själv brukar jag förgylla mina utflykter i det svenska landskapet med guideserien Sällsamheter. En fantastisk samling historier och anekdoter om människor, små platser och miljöer som de vanliga turistguiderna inte berättar något om.

Många landskap är representerade i serien, tex. Sällsamheter i Västergötland. Den mest gudsförgätna håla börjar skimra (eller glöda) när man får veta vad som där utspelats för sådär 100 år sedan eller mer.

Man blir också lite förundrad över hur mycket det faktiskt finns att upptäcka i varje landskap, särskilt i vårt eget Västergötland. Alla dessa nästan tusenåriga kyrkor som ruvar på tysta hemligheter och där skarven mellan hedendom och kristendom ibland blir synlig.

Man blir också glad över att kommunerna numer verkar så angelägna om att informera om sina sevärdheter på informationstavlorna. Om man vill frossa i forntiden är Falbygden ett bra utflyktsmål. Går man längs en väg och tittar ut över ängar och kullar ser man dösar och gånggrifter i nästan varje gräsbacke. Något man absolut inte får missa är Falbygdens museum! Tyvärr skvallrar det oansenliga lilla tegelhuset inte alls om vilka skatter som finns där inne och det är lätt att åka förbi.

Här kan man verkligen kliva in i det förflutna och få en känsla av att nästan vara förflyttad till forntiden. Mörkret sluter sig kring besökaren och det är bara montrarna som är upplysta. Ljudsensationer som droppande vatten och bronslurars ekon förhöjer känslan av urtida mysterier. Listigt också att ljuden är anpassade så att – när man närmar sig montern med t.ex. den praktfulla bronsluren så börjar den låta.

Museets dragplåster i sommar kommer nog att bli utställningen om hallonflickan. Flickan hittades i en mosse av en bonde 1943. Hennes läge med benen vikta upp mot låren tyder på att hon inte dött en naturlig död utan kanske blivit offrad. I hennes mage fann man hallonkärnor och därför har hon fått namnet hallonflickan. Fyndet, som varit utställt på museet sedan 1994 har nu lyfts fram genom att modellmakaren och arkeologen Oscar Nilsson återskapat hennes ansikte. En späd flicka med fina drag lyser mot besökaren och tiden löses upp. Hon ser ju ut som vi…

–  Med den teknik som använts kan man med 70 % säkerhet fastställa hur en människa sett ut. Hennes anhöriga skulle säkert ha känt igen henne, säger Peter Jankavs som är chef på museet.
I anslutning till skulpturen hänger olika finstämda berättelser där hallonflickan själv ger en bild av sin vardag.

– Jag ville arrangera utställningen så att den tilltalar ungdomar i den åldersgrupp som flickan själv var i när hon dog. Ofta hör man dom säga, ”tänk, hon var ju lika gammal som jag är nu”.. och deras fantasi sätts i rörelse, säger Peter.

Visst är det fascinerande när forntidens människor får ett ansikte och man inte bara får se en massa benknotor. Och att man återskapar en slags berättelse att tänka omkring. Vill man läsa en skönlitterär bok om en ung flicka vid denna tid kan man läsa Hallonflickan av Jan Fridegård. Det är inte samma hallonflicka, men Fridegård har en fantastisk förmåga att levandegöra forntiden, också i sina andra historiska romaner från denna tid.