Barnböcker, Film
Detalj från omslag till Den oändliga historien av Michel Ende. Berghs förlag.

Detalj från omslag till Den oändliga historien av Michel Ende. Berghs förlag.

Sagan utan slut

Publicerat 16 januari 2012 | Av |

Rosa drakar, onda vargar och sjukt snygga smycken. Läs om nostalgi-pärlan Den oändliga historien.

En av mina absoluta favoritfilmer och böcker är Den oändliga historien, skriven av Michael Ende. Jag tycker speciellt om filmen, och varje gång jag kollar på den (på grynig VHS såklart i sann nostalgi-anda) så påminns jag om hur underbar den är.

För de få som inte är bekanta med handlingen, eller behöver fräscha upp sina minnen, så handlar Den oändliga historien om pojken Bastian, en nördig liten kille som gillar att läsa böcker och plågas av mobbare. En dag kommer han över en bok (eller stjäl den rättare sagt), låser in sig på skolans vind och sträckläser med en imponerande uthållighet som endast kan jämföras med svenskarnas Stieg Larsson-upplevelse.

Vi får följa med in i boken, till Fantásien, där barnkejsarinnan med det sjukt fina pann-smycket är mycket sjuk och där deras värld håller på att slukas upp av Intet. Den exceptionellt modiga pojken Atreyu får ett snyggt pimp-halsband (jag letar frenetiskt efter ett liknande på ebay) och skickas ut med uppdraget att rädda världen. Huvudpoängen här är alltså att det finns många fina smycken i den här filmen och jag vill ha dem.

Atreyu möter lika många svårigheter som fantastiska figurer, som till exempel den rosa draken Falkor som måste vara den mest bedårande fantasyskapelsen någonsin. Vilken 10-åring har inte efter att ha tittat på den här filmen vänt sig till sin mamma och sagt att hon vill ha en en egen rosa drake att flyga runt på?

Men det finns även mycket hemska och sorgliga inslag i Den oändliga historien, scenen där Atreyus häst drunknar i träsket för att han låtit sorgen ta över är bland det sorgligaste jag har sett. När jag som barn tittade på filmen grät jag floder under den här scenen. Lika ledsen som jag var för hästen och Atreyu, lika rädd var jag för vargen. Herregud vargen. Jag borde kanske inte rekommendera den här filmen/boken för barn för den där vargen är verkligen mardrömsmaterial, men jag måste, och det är nog bra för barn att bli lite rädda för sagor ibland.

Något som jag verkligen tycker om med den här sagan är att det är inte det vanliga monstret/odjuret som ska bekämpas. Det som ska bekämpas här är något mycket mer abstrakt, Intet, eller The Nothing som den heter på engelska. Det är som ett svart hål som förtär Fantásien, ingenting lämnas kvar. Detta Intet symboliserar i Den oändliga historien det faktum att barn inte längre läser lika mycket böcker. Så som Tingeling i Peter Pan dör när ingen tror på hennes existens så försvinner Fantásien när ingen läser om den. Och vilket forum passar bättre för den här frågan än biblioteket?