Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "50 sätt att träffa den rätte". Basil förlag.

Detalj ur omslaget till "50 sätt att träffa den rätte". Basil förlag.

Roligt om dejting

Publicerat 1 september 2012 | Av |

Jag är svag för chicklit. Det vore fint att skriva att jag läser chicklit när jag är helt utmattad av all intellektuell bibliokarie-litteratur jag brukar läsa. Men sanningen är att jag läser chicklit för att det är roligt och avkopplande och jag kan mycket väl läsa två efter varandra.

I chicklitböcker är allting rättvist, ingen blir någonsin riktigt förtvivlad (förutom på ett sådär glassätande rödmosigt sätt) och det slutar aldrig olyckligt.

Så när jag såg 50 sätt att träffa den rätte av Lucy Anne Holmes i en återlämningsvagn grabbade jag tag i den direkt.

Och det var faktiskt en riktigt roligt bok!

Det handlar om Sarah, en oftast arbetslös skådespelerska, som varit singel i evigheter och inte tror på kärleken. Hon bor i Camden med sin killkompis Simon som avslöjar henne: hon vill ju visst träffa en kille! Och Simon tipsar henne dessutom om att skapa en blogg ”50 sätt att träffa den rätte” och skriva om sina äventyr.

Och Sarah beger sig ut i dejtingdjungeln. Speeddejting, sportbarer, kontaktannons och så vidare.

Handlingen är inte superorginell och dessutom inte helt konsekvent utförd. Det blir inte 50 sätt utan kanske bara tio i slutändan.

Men den stora behållningen är inte spänningen utan sättet Lucy Anne Holmes skriver på! Sarah är en karaktär som skulle kunna vara Bridget Jones lillasyster. Klantig och brittisk och förtjust i alkohol. Välmenande men pinsamma föräldrar. Men i stället för att tjata om sin vikt hela tiden är hon faktiskt rolig. Och ganska snuskig med många fula ord.

En av de roligaste styckena handlar om när hon ska på viktig dejt och ska använda hårborttagningskräm för att ansa bikiniområdet. När det är dags att skölja är det upptaget på toa och när hon äntligen får bort eländet är det bara några olyckliga hårstrån som ser ut som två lyckospindlar på rygg kvar. Sånt skrattar jag åt.

Dessutom är det en ovanlig bok på det sättet att den är som roligast i mitten. Den börjar lite flåsigt med att Sarah ska vara med i en dokusåpa om singlar och det känns som att det är lite för tokroligt och opersonligt för att engagera. Men sen blir Sarah allt charmigare och man bryr sig om hur det går för henne. Slutet är lite förutsägbart, men läser man efterordet går det att ana hur allt gick till ”i verkligheten”. Det är nämligen så att författaren Lucy också drev en blogg där hon skrev om sitt liv (som sen blev en bok) och det verkar som att karaktärerna många gånger inte ens bytt namn.