Appar & Internet

Prata med barn om Internet och appar

Publicerat 28 november 2014 | Av |

I november var Pia Widegren här och föreläste om unga och Internet. För dig som missade det kan du läsa lite om vad hon berättade här.

”Vuxna tror bara att vi chattar med pedofiler”, så kan en ung tjej säga när man frågar om vad hon gör vid datorn eller smartphonen.

Så vad gör ungdomarna egentligen?

Allt möjligt såklart. För den som bor i glesbygd och får ett specialintresse till exempel, kan Internet vara den stora räddningen. Det finns andra som älskar mangaserier och 80-talsfilmer. Ett blygt barn som aldrig kommer på något att säga innan det är för sent, kan vara slagfärdig och få självförtroende på ett Internetforum. Ett barn med funktionsnedsättning kan chatta med andra om känslor och intressen utan att allt fokus hamnar bara på nedsättningen.

Men föreläsningen handlade mycket om mobbning och kränkningar på Internet, och i appar som man använder i telefonen. Det finns ju tyvärr också.

En del, som What’s app fungerar mest som ett sätt att skicka gratis sms med hjälp av Internet i stället för ett telefonnät.

Med appen Snapchat kan man skicka bilder och text som bara syns en kort stund, så att man kan skicka sånt man inte vill ska sparas. Ett exempel är att uppmana kompisarna att skicka sin fulaste grimas med dubbelhaka. Men riktigt så enkelt är det inte. Mottagaren kan passa på att ta en skärmdump, ett foto av skärmen i ett visst ögonblick, och då ligger den där grimasen sparad ändå och kan publiceras på något ställe den inte alls var menad för.

Appen ask.fm går ut på att kompisar kan fråga frågor som ska besvaras i appen. Det kan vara snällt och oskyldigt med frågor om favoritfärg och äckligaste bambamaten, men det kan också vara sårande frågor som postas, speciellt eftersom frågaren kan välja att vara anonym. Som ”Varför är du så ful?” och ”Varför luktar din mamma så illa?”. Om då mottagaren blir upprörd och svarar något liknande tillbaka kan det snabbt bli ett samtal som spårar ur helt.

Secret är en annan app som lätt kan missbrukas. Här är användarna helt anonyma för att kunna dela hemligheter och diskutera dem utan att röja sin identitet. Som ”Mina föräldrar ska skiljas. Har någon annan varit med om det?” Men naturligtvis är det här ett sätt för många att sprida rykten, säga nedvärderande eller falska saker om klasskompisar, komma med hot, och så vidare.

Gemensamt för de här apparna är att det kan verka svårt att bevisa vem det är som sagt något men det behöver det inte vara. De som tillverkar apparna kan se vem som gjort vad, och det är också viktigt att ta skärmdumpar. (På många telefonmodeller genom att trycka på powerknappen och hemknappen samtidigt.) Pia Widegren tycker absolut att man ska polisanmäla när det gått för långt.

Skälen är flera:

  • Man visar sitt barn att beteendet inte är okej. ”Du är viktig och det är olagligt att göra så här mot dig.”
  • Man visar den som kränkt att det blir konsekvenser. Kanske gör han eller hon inte om det då.
  • Man visar polisen att det behövs resurser för den här typen av ärenden.

För vad händer när det har gått för långt? Kanske pratar barnet med sina föräldrar som i sin tur vänder sig till skolan. Skolan kontaktar föräldrarna till det andra barnet. Övriga klasskamrater får veta vad som hänt och väljer sida. De andra föräldrarna försvarar sitt barn. Det blir snabbt en situation som är väldigt svår att hitta en bra lösning på.

Vad ska man göra då? Det är lätt att bli arg och upprörd när man som vuxen läser det här. ”Förbjud de här apparna! Låt inte barnen sitta vid datorn!” Men det löser bara problemet tillfälligt.

Det viktiga är att prata med barnen innan det är för sent. Hur är man en bra kompis egentligen? Det handlar ju inte bara om Internet. Det handlar om hur vi beter oss mot varandra. Barn beter sig likadant på nätet som i övriga livet.

Widegren har ett förslag på frågor att samtala kring som du kan se här. Bra för både föräldrar och lärare att utgå från. På samma sida hittar du också fler användbara länkar.