Arrangemang

Detalj från omslaget till Och natten viskade Annabel Lee av Bruno K. Öijer. Wahlström & Widstrand förlag.

Detta evenemang har varit och är inte längre aktuellt.

Poesisamtal om Bruno K. Öijer

Publicerat 9 november 2016 | Av |

Få poeter har en sådan kultstatus som Bruno K(eats) Öijer. När Om natten viskade Annabel Lee anländer 2014, sex år efter Svart Som Silver, är förväntan från publiken stor inte minst på den omfattande uppläsningsturné som följer med den nya diktsamlingen.

Bruno K Öijer är ju till hälften rockstjärna och hälften poet. Och så sitter jag där i publikhavet på Lorensberg och lyssnar till denne skygge, gänglige mans halvt sjungande uppläsning. Få lyckas som han förvandla några till synes enkla rader till något större på samma sätt som poplyriken blir livsviktig när den tonsätts. Bruno K Öijer är inte helt förvånande med i hyllningskören för nobelpriset till Bob Dylan.

Boktitelns Annabel Lee är hämtad från Edgar Allen Poes döda kvinna, en försvunnen och saknad barndomskärlek, och just saknaden utgör den klangbotten som diktsamlingen vilar i. Öijer skriver såväl om faderns självmord som den nedhuggna tv-eken. I en av de allra vackraste dikterna, Vid ljusa bord, tecknar Öijer en utopi. Någon håller på att rita en ny stad där ingen ska behöva trängas, så här lyder dikten;

staden de grundade är inte klar än
du har bara
visat mig en handfull skisser

men den ska ha många öppna platser
dom hemlösa
får altanerna med kvällssol
och älvor ska stiga på bussen
blanda sej med levande och döda.

trafiken ska stanna
när kärleken går rakt ut i gatan
ingen ska längre
behöva trängas med ansikten
rynkiga av åsikter och sjuka tankar.

och det finns mycket kvar
som måste göras och hinnas med
allt är inte bestämt
men nätterna ska sitta vid ljusa bord

och det blir helt och hållet din stad
den har din ögonfärg
ditt sätt att gå

Öijer håller sig till ett enkelt och väl beprövat format, han experimenterar inte, och det är bra. Lans Av Ljus är en annan fantastiskt vacker dikt som är sval och svart och man kan höra ljudet av en man som rotar i en soptunna på en nyårstom järnvägsperrong  “som strofer ur Bergspredikan hamrade i metall”. I Resväskan beskrivs döden som ett främmande lands lån. Öijers bildspråk är som skräddarsytt för uppgörelser med det förflutna, och hans bildskapande förmåga och genomarbetade rytm kan få mäta sig med.

Den Öijerska poesin är också full av transparenta gestalter som lätt glider mellan liv och död, mellan sömn och vaka. Deras kroppar är just så flytande som älvornas på bussen. De sluter ofta upp bredvid diktjaget för att slå följe ett tag. Där finns en kvinna som knackar på en dörr med ”knogar av vind” och en annan som har ett hjärta så självlysande att hon kan stå utomhus på nätterna och vägleder rymdfarkoster.

I den långa, avslutande dikten Alla Var Där samlas Hemingway, Whitman, Dickinson, Baudelaire, Keats och Shelley på samma parisiska café. Poes svarta korp kraxar olycksbådande, och när Hemingway jagar storvilt är det mot sig själv han siktar. Hoppet har börjat sina; Humphrey Bogart upplyser oss om att den yttersta domen faller “varje dag”, och så ska det fortsätta – “det är försent nu / det kommer alltid att vara försent / lyckligtvis” avslutas dikten och jag tänker – det är aldrig för sent för poesin hos Bruno K Öijer.

Läs Och natten viskade Annabel Lee och var med och poesisamtala! Samtalsledare är Mikael Askander som är verksam som lektor och forskare på Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet.

Kommentarer inaktiverade.