Arrangemang

Evelina Stenbeck. Foto: Nina Ernst.

Poesi som politik

Publicerat 3 november 2017 | Av |

Jag har läst Evelina Stenbecks avhandling Poesi som politik – aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad. Det är en oerhört välskriven doktorsavhandling och det är inte bara själva ämnet och de författarskap den behandlar som gör läsningen intressant.

För att vara en doktorsavhandling är den relativt lättförståelig, vem som helst kan läsa och ta del av den. Jag har försöka samla några bärande tankar om innehållet i avhandlingen, och vissa partier belyser jag med citat för att få med betydelsebärande tankegångar.

Det centrala temat i Poesi som politik är, som jag uppfattar det, den poesi som till innehållet inte skiljer mellan skrivande och aktivistisk handling, det är mötet mellan poesi och politik där poesin blir politik och politiken tar poetisk form. Avhandlingen undersöker gränserna mellan poesi och politisk aktivism i den poetiska praktiken. Med politisk aktivism menar man oftast att enskilda personer eller grupper går till handling i syfte att förändra ett politiskt beslut. Stenbeck använder termen ”aktivistisk poetik” och det är själva handlingen som står i förgrunden:

” Aktivistisk poetik är en term som jag vill förstå utifrån en idé om litteraturens verkanskraft. Det första ledet i ordet, verkan, är mitt förslag på en översättning av den tyska performativitetsteorins begrepp peformanze – ett begrepp som försöker fånga den effekt eller verkan som litteraturen har i den utomtextuella verkligheten – kort sagt, vad litteraturen åsyftar eller önskar göra. Ordet kraft har den fördelen att det rymmer både samhällets politiska krafter och poesins förmåga att skapa nya rum, handlingar och tankebanor.” s 13

Några av de frågor  som Stenbeck ställer för sin studie är alltså vilken verkanskraft som poesin syftar att uppnå genom aktivistisk handling. Hur ser 2000-talets politiska poesi ut, vilka frågor behandlar den och vilka uttryck tar sig diktens ideologiska problem?

För samtidspoeterna Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad är frågorna högst relevanta. I centrum för deras respektive poetiska praktiker står kroppen och dess orientering i världen. Med finns samhällsengagemang, aktivism och erfarenhet av scenpoesins muntliga framträdande – något som haft betydelse för deras poetiska arbeten, men även en förbindelse mellan samtid och historia.

De verk som ligger till grund för undersökningen är  Johannes Anyurus debutdiktsamling  Det är bara gudarna som är nya (2003) och den livebloggtext som Anyuru skrev och som publicerades på tidskriften Gläntas hemsida (2011) i samband med resan Ship to Gaza. Bloggtexten blev efter hemkomsten boken En civilisation utan båtar (2011). Analysen av Det är bara gudarna som är nya bidrar till förståelsen av den förändring av författarrollen när Anyuru går från att vara textbaserad författare till aktivist i avseende på hans engagemang i Ship to Gaza och organisationen Pantrarna, en handlingens poetik där författarens rum inte längre primärt är boksidorna utan torget och gatan.

Athena Farrokhzads stora genombrott i Sverige och utomlands är diktsamlingen Vitsvit (2013). I Vitsvit undersöker Stenbeck språksynen med avseende på ”vithetens hegemoni, migration och skrivande som motståndshandling. Hur skapas ett poetiskt subjekt när kropp och språk skiljs åt av en rasistisk diskurs? Hur kan frågan om modersmål användas för en radikal feministisk kritik av rasism och migrationspolitik?”

Stenbeck undersöker också Athena Farrokhzads sommarprogram från 2014-07-21 som väckte  stor debatt i media, där fokus ligger på innehållet och strukturen och mottagandet. Det blev stora känslor sommarprogrammet väckte i offentligheten, när Athena Farrokhzad sammanförde de krafter hon vet existerar i samhället med hjälp av poesin och politiska affekter som hat och sorg. Som hon formulerar det i programmet: ”mot barrikaderna med alla känslor som står till buds”. Det blir också tydligt att den läsare eller åhörare som möter verket försätts i ett tillstånd, något sätts på spel, det är mottagarens ansvar att hantera och agera på mötet med texten.

Det intressanta med Stenbecks avhandling är att hon ser bloggtexten och radioprogrammet som delar av verket, vilket är något radikalt nytt. För litteraturvetenskapen finns oftast en tradition av att göra en distinktion mellan vad som tillhör verket och inte; det aktivistiska perspektivet och dess praktiker där kroppen tar plats från verket ut i världen. Båda poeterna har använt sina verk till att förankra och utöka den som handlingspraktiker som skrivarkurser mm – och se det i en hel praktik. Det är inte intressant att göra skillnad på när man skriver på sin kammare eller läser poesi för en publik.

Det här var några sammanfattande tankar om Poesi som politik som rymmer så mycket, mycket mer.  

Vill du höra Evelina Stenbeck poesisamtala utifrån sin avhandling Poesi som politik är du välkommen till Stadsbiblioteket Göteborg den 9 november 18:00.

Jag vill avsluta med några ord som Athena Farrohzad skrev i Expressen 20/8 2014, som ett svar till sitt sommarprogram.

”Att skriva är att bekräfta sitt vara i världen. Att skriva är att uttrycka motsägelser och komplikationer. Att skriva är att försöka minnas den plats där glömskan börjar. Att skriva är att ge röst åt de som inte har någon röst. Att skriva är att själv utforma begränsningarna, så att de blir uthärdliga. Att skriva är att inte vara rädd.”