Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Pappatexter". Damm förlag.

Detalj ur omslaget till "Pappatexter". Damm förlag.

Pappatexter

Publicerat 10 januari 2012 | Av |

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, sägs det i en gammal psalm. 2006 var ett sorgens år för Marcus Birro och hans sambo Jonna. Då förlorade de två barn i för tidig födsel.

Två år senare föddes en liten son och efter ytterligare ett år en dotter.

Marcus Birro skrev en bok om den svåra tiden som han kallade Svarta vykort. I en ny bok – Pappatexter – berättar han om det förunderliga i att ha blivit pappa till Milo och senare också till Mimmi.

Birro tar ingenting för givet och varje dag tillsammans med den lille sonen är fylld av glädje, närvaro och ängslan.

Det är roligt att läsa texter om barn som är så lyriska och lyckliga. Och samtidigt flätas saknaden efter de båda döda barnen in i livet med de nya små.  Många böcker med barnfokus handlar om problem och att inte räcka till, om vardagsslit och skuldkänslor. Men Birro ser verkligen barnens plats i sitt liv och hur stort det är att de kommit till honom. Att vara med dem betyder att få se världen på nytt och att bli lotsad in i barndomslandet på stigar som sedan länge varit igenvuxna.

Att ha barn är att bli barn. Och just därför att bli vuxen till sist. Det är fantastiskt att få känna ansvar. Hur kan någon enda människa på jorden vilja fly detta ansvar? Det är en gåta för mig. I den här papparollen bor min manlighet.

Att bli förälder innebär att perspektiven förskjuts. Plötsligt kan han känna att han vill bort från den bullriga och stökiga staden och bo med sin familj på en plats dit ingen hittar, som på helig mark. Allting känns skört, förhållandet kräver arbete och ibland måste han övertala sig själv om att han är värd all denna lycka.

Många föräldrar skulle säkert känna igen sig den sårbarhet och ängslan som är föräldraskapets villkor. Inget kan man göra för att rädda den lilla nya människan från världens ondska, annat än att ta sitt ansvar i varje stund.

Birro är en stolt pappa och han vet att han duger. Och varför blir männen och fäderna så ofta degraderade inför en skilsmässa? Om jämställdheten skall tas på allvar måste också kvinnorna ge männen det ansvar som de är beredda att ta, menar han. Och Birro frågar sig:

I vilket annat sammanhang låter vi kvinnorna blockera vägen för oss?

Boken är en vacker och poetisk hyllning till föräldraskapet och vardagen; en inspirationskälla till oss alla att bejaka livets mirakler och att aldrig sluta hoppas.