Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Osynlig". Albert Bonniers förlag.

Detalj ur omslaget till "Osynlig". Albert Bonniers förlag.

Överraskande spännande

Publicerat 13 mars 2012 | Av |

Jag har egentligen lite fördomar mot Paul Auster. Jag har tänkt att han är en författare för unga män som egentligen inte läser romaner men som gärna vill verka lite intellektuella.

Men så såg jag en bok av honom där det stod ”Hans bästa bok hittills” på framsidan och så blev jag lockad att låna hem den.

De böcker jag läst av Paul Auster tidigare har varit ganska invecklade berättartekniskt. Ask-i-ask historier, där en författare hittar ett manuskript av en annan författare som i sin tur beskriver en annan skrift och så vidare. Paul Auster själv figurerar ibland som en karaktär bland andra. Berättelserna har varit intressanta men inte spännande.

Osynlig verkar lite enklare till en början. Den handlar om den unge Adam Walker som träffar ett mystiskt europeiskt par på en fest. Mannen erbjuder honom ett välbetalt uppdrag att starta en litterär tidskrift, och Adam tackar ja. Men mannen är oberäknelig,  kvinnan flirtig och ingenting är riktigt som det verkar.

I del två av boken får vi veta att det vi nyss läst är början på en roman av och att en ny huvudperson, Jim, har fått den skickad till sig av sin gamle klasskamrat Adam. Nästa del av berättelsen får man alltså lite mer distans till eftersom det då är Jim som berättar att han läser vidare i manuset han fått och att vi vet att det gått 40 år sedan händelserna.

I tredje delen av boken är Adams manuskript uppbrutet och vår nya huvudperson Jim får fylla i meningar och luckor.

Sista delen av boken får ytterligare en ny berättare som huvudperson.

Det finurliga med de tre första delarna är lika konstruerat som en skrivövning: första delen berättas i första person (”jag”), andra delen i den ovanliga konstruktionen andra person (”du”) och den tredje delen i den konventionella tredje personen (”han”). På så sätt skapas ett allt större avstånd till Adam Walker också.

Så! Ytterligare en berättartekniskt perfekt historia, komplett med hänvisningar till Dante, Paris, poesiskrivande och annat typiskt ”intellektuellt”.

Men den här gången finns det verkligen en historia! Det är inte bara formen som är innehållet, utan det är genuint spännande och fullt av mystik. Mord, otrohet och dubbelspel i bästa film noir-anda. Inte någon gång känns det segt och som att författaren målat in sig i ett hörn av formexperiment.

Och när Adam Walkers egen berättelse allt tydligare blir fiktion med det mer och mer distanserade berättarperspektivet så måste vi ifrågasätta den, precis som Jim. Är berättelsen ett hopkok av Adams fantasier och verkliga händelser? Jim försöker spåra personerna som nämns i manuset för att ta reda på vad som kan vara sant.

I slutet antyds att Jim åtar sig att publicera Adams verk under förutsättning att alla namn och platser utom Paris byts ut och att det vi som läsare håller i vår hand är ”äkta”, förutom just namnen. Kanske ska vi också tro att ”Paul Auster” i sin tur har fått denna bok av ”Jim”  för publicering eller att ”Jim” och ”Paul Auster” är samma person?

Överraskande spännande och en läsupplevelse är det i alla fall.