Facklitteratur
Detalj från omslaget till "Om man håller sig i solen". Albert Bonniers förlag.

Detalj från omslaget till "Om man håller sig i solen". Albert Bonniers förlag.

Om man håller sig i solen

Publicerat 15 juni 2012 | Av |

Ett vackert hus i Djurgårdsparken kallat Stora skuggan, en barnflicka som skjutsar till skolan varje dag och begåvade föräldrar tillhörande Stockholms absoluta kulturelit. Det låter som en bra start i livet; att födas in i en sådan skönhetsälskande familj, där behärskning och avspänd lekfullhet råder.

Men säg den skinande yta som inte döljer någon ofullkomlighet eller överraskning. Biografin Om man håller sig i solen av Johanna Ekström är berättelsen om den högintellektuella familjen som inte uthärdar fulhet eller vanlighet.

Att vara barn i en familj där estetiken redan är utarbetad och given kräver att barnet självt blir en del av den upphöjda, vuxna smakfullheten.

Johanna dagdrömmer om hotellrum där hon kan få vara den hon är, eller snarare vem som helst. Ett rum som inte är färdigt utan en neutral plats där vilan kan tillåtas och kravlösheten råder.

För det är naturligtvis en omöjlighet att inte göra sig en bild av föräldrarnas förväntan, kanske just för att den aldrig uttalas. Den är ju så självklar. Och självklart blir hon författare och debuterar liksom fadern med en lyriksamling i tidig ålder.

Ett barn behöver få vara barn, och alla barn har en period i livet då de frossar i smaklöshet. För barnen i Stora skuggan var det barnflickorna som blev ett titthål in i den vanliga världen.

Barnflickorna har jeans och t-shirts, de har gympaskor, nagellack, smink, deodoranter med parfym, de har hårspray, hål i öronen, noppade ögonbryn, plånböcker med plastficka med fotografier i. – De är allt det vi inte är. De är de andra.

I tonåren drabbas Johanna av anorexia. När en god vän påpekar att föräldrarna kanske borde söka professionell hjälp avfärdas det med att ”det är sådant som händer känsliga barn i intellektuella familjer. ” Naturligtvis  rättar allt till sig av sig av sig självt i denna bästa av världar.

I en familj som denna grälar man inte över trivialiteter eller höjer rösten.

I vår familj höjer man rösten i utrop över solnedgångar, hisnande utsikter, kyrkomålningar av Albertus Pictor och goda måltider. Enstaka gånger i fasa över världens orättvisor, ett Amnestyfall eller en gruvkatastrof.

Det ideala författarparet med sin kärlek till varandra och sin arbetsgemenskap; sina begåvade barn och sitt vackra hus där inget får vara fult – är en sådan familj som Månadsjournalen gärna gör lyriska reportage om.

Senare lever Johanna ut sin sexualitet på ett närmast självförnedrande vis.  Och börjar också skada sig själv för att ge smärtan en öppning. Då har det uppdagats att fadern haft ett hemligt förhållande i fem år, liksom han tidigare hade med Johannas mamma.

Familjen splittras och pappan inrättar sig med sin nya kvinna i en tiorumslägenhet utan att ge den då 13-årige lillebrodern ett enda rum att förfoga över.

Det är inte så att vredesutbrott eller svartsjuka är otillåtna. Det känsloläget har helt enkelt aldrig funnits i familjen. Så inte heller nu finns det riktigt utrymme för sorg eller motstånd, det kräver ju en motpart som förstår vad man talar om. Livet måste tillåta förändring utan att någon skall behöva ställas till svars. Lättheten, upprymdheten och förmågan att hålla sig svävande över bråddjupen är den ultimata levnadskonsten. Det är så man brukat göra. Pappan blir på detta sätt onåbar.

För Johanna Ekström har det säkert varit en terapeutiskt arbete att skriva boken. Kanske inte för att hämnas utan snarare för att ge ord åt och för sig själv analysera och dissekera sin familj och sin uppväxt. Och ord är hon bra på, språket är en sann njutning!