Barnböcker

Detalj ur omslaget till "(M)ornitologen". Alfabeta förlag.

Om en gök och den hon övergivit

Publicerat 12 december 2016 | Av |

Det finns många berättelser om barn utan pappor, men hur blir det att växa upp utan mamma? En mamma som inte är död utan som gett sig av frivilligt.

Så är det för Moa även om hon knappt berättat det för någon.

När Moa är 17 hör mamman plötsligt av sig och vill träffas. Aldrig i livet, är första impulsen, men nyfikenheten tar över. Hon måste ju ändå få veta vem mamman är och varför hon försvann. Och Otto, hennes bästa vän, hjälper henne att hitta en täckmantel så att hon kan träffa sin mamma med stoltheten i behåll. Hon behöver hälsa på några dagar i mammans hus på landet för att göra ett påhittat skolarbete som ornitolog. Eller mornitolog då. Det är ju mamman hon ska spionera på. Göken som lämnade sin unge i någon annans bo för att slippa ansvaret själv. 

Det som gör den här boken så bra är blandningen av humor och allvar. I början känner jag att det är en ungdomsbok som jag är lite för gammal för. Det är lite för mycket fotnötter med tonårsjargong och ornitolog-ursäkten var lite för genomskinlig. Men så kommer det stycken som gör att allting känns så äkta och utelämnande att det nästan är svårt att läsa.

Som när hon första gången berättar för Otto att hennes mamma inte är död, att hon stack. Så här:

”Hur gammal var du då?”

”Två. Något sådant.” 

När man säger något sådant trots att man vet exakt.

Och det är väldigt typiskt för (M)ornitologen. Moa är tuff. Det har gått bra för henne ändå. Hon har en jättefin pappa och en bonusmamma och en halvbror och hon behöver ingen mamma. Moa är rolig och ironisk och kan skita i någon som ändå inte brydde sig. Men så kommer den där sårbarheten upp till ytan ändå, i tankarna mellan replikerna. Mellan raderna.

Johanna Thydell lyckas perfekt med den svåra balansgången att skriva något som är lika svårt som livet, utan att det blir för tungt. Mamman är varken perfekt eller fruktansvärd och när Moa äntligen konfronterar henne får hon inte riktigt de svar hon vill ha. Vilka svar hade egentligen dugit? Och är det så att Otto blir ihop med en tjej medan hon är borta? Vad kommer hända med deras vänskap då? Här får man inget självklart lyckligt slut, men man får en Moa som kommer tillbaka hem med nya erfarenheter och nya tankar. Som går vidare, ändå.