Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Sju dagar kvar att leva". Norstedts förlag.

Öga för öga, tand för tand

Publicerat 26 augusti 2015 | Av |

Elektriska stolen – ”Old Sparky” i folkmun – är numera museipjäs. Journalisten Carina Bergfeldt träffar den dödsdömde dubbelmördaren Vaughn Ross sju dagar innan han ska spännas fast vid en brits och injiceras med gift. Bakom en glasruta intill hans huvud kommer offrens anhöriga försäkra sig om att hämnden verkställs.

Trettiotvå av USA:s femtio delstater har möjlighet att utdöma dödsstraff och ett fyrtiotal fångar avrättas varje år. I genomsnitt tar det tio år tills straffet kan genomföras, innan rättsmaskineriet betat av alla överklaganden. Följ Carina Bergfeldts skakande upplevelser i Texas i Sju dagar kvar att leva: en berättelse om brott och dödsstraff!

Boken inleds med att Carina Bergfeldt besöker Vaughn Ross på ”death row” i Huntsville, Texas, en vecka innan han kommer att avrättas. Hon får lov att, under uppsikt av beväpnade vakter, tala med honom via telefon, genom en skottsäker glasruta.

Carina noterar med häpnad att Vaughn skrattar inte mindre än åttiofyra gånger under hennes besök, som varar i nittio minuter. När hon kommenterar detta handlar svaret om att han är så tacksam över mänsklig kontakt. Vaughn har endast rätt att ta emot fyra timmars besök per månad. I övrigt sitter han isolerad minst tjugotvå timmar per dygn. Det han saknar allra mest på death row är fysisk kontakt med andra människor.

Medan tidpunkten för Vaughn Ross dödsdag närmar sig snor Carina Bergfeldt runt och försöker hinna belysa så många aspekter av dödsstraffet som möjligt. Vi får detaljerat ta del av ett par av de vidriga brott som Vaughn Ross och hans medfångar dömts för.

Carina träffar offrens anhöriga, fängelsedirektören, fängelseprästen och poliser. En fasansfull historia om en före detta dödsdömd som frikänts efter att en grupp juridikstudenter granskat fallet, men förlorat arton år av sitt liv, rullas upp.

Vi får också ta del av en berättelse där en tysk dödsstraffsmotståndare skaffade sig en dödsdömd som brevvän. Det råkade sig inte bättre än att hon blev kär på kuppen och gifte sig med honom, trots att de aldrig fått träffas mer än ett par timmar per månad, genom skottsäkert glas. Kvinnan fanns på plats vid sin makes avrättning ett par år senare.

Det var länge sen jag läste ett så välskrivet, engagerande och förfärande reportage! Helt plötsligt är jag beväpnad till tänderna med argument för min personliga åsikt i debatten kring dödsstraff.