Skönlitteratur

Jo Nesbø – med och utan Harry Hole

Publicerat 8 mars 2010 | Av |

Panserhjerte läste jag i december, och den var lika kraftfull och muskulös som de andra delarna i sviten. Stark läsnings-rekommendation utfärdas!

Storsäljande och prisbelönte norrmannen Jo Nesbøs senaste Harry Hole-deckare Panserhjerte utkom i original 2009 (svenska översättningen beräknas vara ute i maj), tidigare i den serien finns:

Flaggermusmannen 1997 (Fladdermusmannen 2000)
Kakerlakkene 1998 (Kackerlackorna 2007)
Rødstrupe 2000 (Rödhake 2002)
Sorgenfri 2002 (Smärtans hus 2004)
Marekors 2003 (Djävulsstjärnan 2004)
Frelseren 2005 (Frälsaren 2006)
Snømannen 2007 (Snömannen 2008)

Panserhjerte läste jag i december, och den var lika kraftfull och muskulös som de andra delarna i sviten – stark läsningsrekommendation utfärdas!

Men Nesbø har också skrivit en spänningsroman utan Harry Hole, nämligen Hodejegerne (på norska 2008 – ännu finns ingen svensk översättning). Huvudperson här är en headhunter vid namn Roger Brown, en mycket framgångsrik man i sitt yrke. Men hans dyra vanor kräver mer pengar än han drar in på laglig väg, så han har öppnat en lukrativ sidoverksamhet i konstbranschen; han sysslar med tavelstölder.

Volymen känns lite tunn och spinkig i sammanhanget (239 sidor jämfört med ungefär det dubbla för Hole-böckerna), och Brown räcker väl knappast Hole till hakan i något avseende – han saknar helt enkelt Holes karisma. Det är mycket raffel för pengarna, vilda jakter i halsbrytande tempo och kraftigt övervåld i sammandrabbningarna mellan hjälte och skurkar. Själv längtade jag flera gånger under läsningen efter att Harry H. skulle träda in i handlingen och ställa allt till rätta. Men man kan ju ändå hoppas att Hodejegerne säljer i stora upplagor – alla intäkter ska enligt förlaget gå till arbete mot analfabetismen världen över.