Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Nattsvart, stjärnlöst". Bra böcker förlag.

Detalj ur omslaget till "Nattsvart, stjärnlöst". Bra böcker förlag.

Nattsvart Stephen

Publicerat 18 februari 2013 | Av |

Om man vill läsa något läskigt är Stephen King nästan alltid ett bra val. Och om man tycker att hans böcker är för långa kan man prova hans noveller.

Eller hans långnoveller. Lagom långa för att man ska hinna lära känna karaktärerna, men inte så långa att det känns övermäktigt.

En sådan bok är Stjärnlöst, nattsvart: det är fyra långa noveller som tillsammans utgör drygt 400 sidor.

På omslaget ser man en högst ordinär man stå framför ett skyltfönster, men i hans reflektion anar man en Mr Hyde, en mörk skuggperson som är en annan, och kanske sannare, del av hans jag.

Och just det är kanske det som är gemensamt för alla novellerna. Att de handlar om vanliga personer som tvingas eller lockas att möta sina mörkare sidor.

I novellen ”1922” möter vi en hård och krass bondemiljö. När James fru hotar med att sälja sin del av farmen till ett grisslakteri, blir han så provocerad att han övertalar sin son Hank att hjälpa honom skära halsen av henne. Efteråt förvandlas Hank från en oskyldig fjortonåring till en svårmodig ung man som gör sin flickvän med barn och börjar råna banker.

Novellen ”Storchaffisen” handlar om Tess, som till vardags skriver trevliga deckare i Miss Marple stil. Efter ett helt vanligt gemytligt författarframträdande blir hon våldtagen och nästan dödad. Hon funderar först på att anmäla sin förövare till polisen men hör en röst säga ”Men vad får jag ut av det?” och bestämmer sig för att hämnas själv. Hon klär sin nya hämndlystna sida i olika röster som en ”klassisk” galning. GPS-navigatorn Tomtom börjar säga till henne vad hon ska göra, Katten håller med och hennes egna romanfigurer tar kommandot.

Det som är speciellt med Stephen King är att han alltid lyckas skrämma upp en. I början av läsningen är jag lite blasé sådär. Tänker att jaja, nu ska de skära halsen av frugan, då ska det spruta blod och bli en riktigt utdragen våldsscen, så förutsägbart. Men sen läser man det och det är så blodisande rysligt att det är som att se det i en skräckfilm. Tänderna som syns genom snittet i kinden och ställningen kroppen blir sittande i när den landat i brunnen de ska gömma henne i. Huuu.

Så visst blir man uppskrämd. Och om man inte blir rädd för karaktärerna i boken, kanske man blir lite rädd för sig själv och sitt eget mörka jag.