Facklitteratur, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "När andetagen blir till luft" av Paul Kalanithi. Norstedts förlag.

När döden kommer för tidigt

Publicerat 16 juni 2017 | Av |

Att vara mitt i livet och få veta att tiden håller på att rinna ut. Jag har läst två böcker om att befinna sig i dödens väntrum.

Det är svårt att inte bli berörd av dessa två böcker och att i samband med läsningen också stanna upp och reflektera kring livets bräcklighet.

Biografin När andetagen blir till luft är en mycket välskriven och omtumlande bok. I centrum står läkaren Paul Kalanithi som trettiosex år gammal snart också är neurokirurg. Denna inriktning av yrket har han valt med omsorg. Delvis har han motiverat sin inriktning med att han vill jaga döden och begripa den. Likaså vill han avtäcka döden och se den i vitögat utan att titta bort.

Som läkare har han sett många människor dö. Han har också genom de sex år han haft sin läkartjänstgöring granskat en mängd röntgenbilder. Nu tittar han noggrant, med hjälp av datorn, igenom skiktröntgenbilder som visar hur hans egna lungor är täckta av oräkneliga tumörer. Ryggraden är deformerad – hans cancer har spridit sig avsevärt. Det som hade börjat med viktnedgång och starka ryggsmärtor hade utvecklats till en mycket aggressiv cancer.

När andetagen blir till luft tar upp frågor som: vad gör livet värt att leva? Och: hur ska man ta vara på sina sista månader i livet? Förutom Kalanithi själv skriver också hustrun Lucy en rörande epilog som bland annat skildrar den allra sista tiden i Kalanithis liv.

”I spegeln kände jag döden komma, i min blick i spegeln, långt innan den verkligen fattat posto där”. Ett citat ur romanen Till vännen som inte ville rädda mitt liv av Hervé Guibert (1955-1990). Guibert var en fransk författare och fotograf som under 1980-talet hann att ge ut ett tiotal böcker. Boken skildrar en ung man som bär på den fruktade sjukdomen aids. Guiberts roman är självbiografisk men han använder sig av fingerade namn i romanen. Trots att namnen är fingerade vet alla vid det här laget att det är den välkände filosofen Michel Foucault (1926-1984) som är Muzil i boken. Till skillnad från Guibert ville denne till varje pris dölja sin aidssjukdom.

Boken är indelad i hundra korta kapitel. Med mycket svart humor och självutlämnande detaljer får vi följa Guiberts sista tid i livet. I januari 1988 får han veta att han är hivpositiv. Vid denna tid fanns inga bromsmediciner tillgängliga och många var också fördomarna kring aids.

Till vännen som inte ville rädda mitt liv är en mycket speciell bok och det är med en bitsk ironi som Guibert avslutar sin roman.

”Mina muskler har tvinat bort. Äntligen har jag återfunnit mina barnarmar och barnsben”.

 

Kommentarer inaktiverade.