Musik, Skönlitteratur

Musiken och poesin

Publicerat 10 maj 2012 | Av |

Jag drömmer ibland febriga drömmar om 70-talets New York. Patti Smith har levt min dröm och exakt såhär ska ett konstnärsliv vara.

Patti Smith tar i Just Kids med oss på en resa tillbaka till 70-talets New York, när staden var som allra bäst. Hon berättar om sina äventyr i staden, vänskapen med Robert Mapplethorpe och hennes upptäckt av musiken. Det liknar nästan en handbok i att vara konstnär; exakt såhär ska det vara. Hon har en förmåga att göra allt vackert och dekadent. Hon bor i Central Park; det är fantastiskt, hon lever på 1000 kalorier om dagen; det är underbart, hon är arbetslös; det är glamouröst, hon bor bland knarkare på ett sunkigt hotell; det är ljuvligt.

Allt hon gör låter fantastiskt för hon är Patti Smith och hon har träffat Bob Dylan och hon rör sig i samma cirklar som Andy Warhol.

Patti Smith berättar om hennes första tid i New York, hon är fattig som en kyrkråtta och hemlös. Hemlös på riktigt alltså, hon plockar mat ur soptunnor och sover på parkbänkar med tidningspapper som isolering. Hon träffar Robert Mapplethorpe i hemlösheten och de blir vänner, älskare, syskon och allt för varandra.

Hon berättar om konstnärslivet och hon är lika galen i estetik som jag är. Allt i hennes lägenhet, alla kläder, alla smycken tillhör för henne en viss estetik, de är alla delar av en helhet. Smith skriver mycket personligt och intimt om hennes förhållande med Mapplethorpe, det känns ärligt och naket.

Jag tycker om att hon berättar om sin konstärliga process, hon skrev poesi, hon målade, hon fotograferade. Hon såg inte musiken som ett självklart medium och det tog henne ett tag att hitta dit. Jag kan tänka mig att många unga konstnärssjälar känner på det här sättet, man känner sig sprängfylld av kreativitet och en vilja att skapa men man vet inte hur och på vilket sätt. Även för Patti Smith var det en process och ett utforskande och inget som kom självklart.

Mot slutet av boken vill man vara Smith’s bästa vän. Jag vill nästan kalla henne för Patti då jag bara genom att läsa den här boken nästan tror mig känna henne. Just Kids är så intimt berättad, den går inpå bara skinnet och man känner en närhet till författaren. Jag gråter när hon gråter, jag ler när hon är lycklig och när Mapplethorpe dör i aids brister mitt hjärta för henne.

(Stadsbibliotekets personal är väldigt förtjusta i Just Kids och vi har skrivit om boken tidigare om man vill läsa mer!)

Kommentarer inaktiverade.