Arrangemang, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Meridian". Ellerströms förlag.

Detta evenemang har varit och är inte längre aktuellt.

Meridian av Paul Celan. Klassikerprat 4.

Publicerat 12 mars 2015 | Av |

Paul Celans prosa är en kort historia. Med sina 69 sidor, säger den ändå mycket om Celans tankar om språk och poesi. Nu har texterna samlats i en liten fin volym med namnet Meridian, översatt av Lars-Inge Nilsson.

Paul Anczel, eller Paul Celan som han senare kallade sig föddes 1920 i den rumänska staden Czernowitz. Celans föräldrar var judar och när staden ockuperades av Tyskland 1941 sändes de båda  iväg till ett koncentrationsläger. Modern blev avrättad och fadern avled i tyfus.

Celan själv skickades till ett rumänskt arbetsläger men lyckades fly till sovjetarmén, där han tjänstgjorde som sjukvårdare. När kriget var slut flyttade Celan till Bukarest, där han blev redaktör för tidskriften Agora. Det var i denna tidskrift som han först publicerade sig.

Från sin nästa vistelseort Wien, flyttade han 1948 till Paris, som blev hans hemvist fram till sin död 1970, femtio år gammal.

Celan hittade försörjning både som fabriksarbetare och översättare, samtidigt som han studerade språk vid École Normale Supérieure. Vid samma skola fick han senare anställning som lärare i litteratur och tyska.

Paul Celan gav sammanlagt ut 12 diktsamlingar. 2011 gav Ellerströms förlag ut Den stora tidlösan, en samlingsvolym med ett urval av hans lyrik. Om man vill få en inblick in i Celans vardag i Paris, kan man läsa vännen och poeten Jean Daives bok Under kupolen, som handlar om vänskapen mellan de två och om den betydelse som poesin kan ha i en människas liv.

Prosaboken Meridian innehåller brev, aforismer, tal och poetiska essäer och texterna är skrivna mellan 1948 och 1969.  Man anar Celans strategier för att leva med sina dystra minnen. Allt har ju blivit till aska, alltså är askan en del av livet. I prosastycket ”Edgar Jené och drömmen om drömmen” relaterar han till sin vän, den surrealistiske konstnären Edgar Jenés bilder. Kan det uppstå en ny renhet bortom de medvetna föreställningsvärldarna där ont och gott inte värderas? Celan beskriver det som att det krävs en ny, nästan organisk känslighet för att försöka se och förstå bortom lögner och etablerade synsätt:

../ min hörsel har vandrat över i mina fingertoppar där den lär sig att se; mitt hjärta erfar, då det bor i min panna, lagarna hos en ny, oupphörlig och fri rörelse. Jag följer mina vandrande sinnen in i andens nya värld och upplever friheten. Här, där jag är fri, inser jag också hur illa man ljög för mig där borta.

Vägen till klarhet går att skönja, men än är vi långtifrån där! Vad är avgrund och vad är himmel och hur skall man veta?  Vårt synfält är begränsat och vi är vårt språks fångar:

Nu finns det väl de som vet att man kan ge en människa en blomma. Men hur många vet också att man kan ge en människa till en blomma? Och vilket anser de vara viktigast? Mer än en kommer att bli förtvivlade om man berättar för honom om norrskenets son.

Celan skrev på tyska. Det var ett språk som genomgått en slags renings- och avskalningsprocess genom sin nära anknytning till krigets världsbrand. Det kan inte längre tillåta sig att poetisera, utan handlar mer om att precisera och konstatera.

För att dikten skall nå fram krävs exakthet av ett handslags karaktär, samtidigt som den når sin mottagare på en intuitiv och oprecis väg, liksom en flaskpost som ändå till slut når sin mottagare.

Kom och lyssna till Mikael van Reis, aktuell med Den sista poeten:en essä om Paul Celans aska.

Evenemanget är ett samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan och ingår i föreläsningsserien Klassikerprat.