Foto: D. Sharon Pruitt
Mer än shopping och romantik
Chicklit räknas inte direkt som ”finlitteratur”. Mer som en modern variant av Harlekin-böcker eller ”Vita serien” (böcker om sjuksköterskor som blir kära i läkare). Men en bra chicklitbok är både underhållande och lite tänkvärd och det behöver inte alltid handla om kärlek med förhinder heller. I alla fall inte enbart.
Den typiska chicklitromanen handlar om en kvinna i tidiga 30-årsåldern som bor i en storstad. Hon jobbar på en modetidningsredaktion eller möjligtvis ett sminkföretag. Hon gillar att shoppa skor. Hon är singel eller så har hon en kille som inte uppskattar henne och inte är något att satsa på.
Men så träffar hon på ”den rätte”, som hon blir ihop med efter diverse förvecklingar. Det är som en romantisk komedi i bokform. Omslagen är pastellfärgade och glättiga.
MEN! Det spännande med chicklitromaner är att de flesta böcker inte passar in den här mallen ändå. Marian Keyes som är störst inom genren har skrivit om att skiljas, om missbruk, om döden och om hustrumisshandel.
(Min favorit är nog En oväntad semester, om Rachel vars föräldrar plötsligt får för sig att hon är narkoman och lägger in henne på behandlingshem. Det är Rachel själv som berättar historien och i början tycker man att det är roligt när hon beskriver hur löjligt allting är och att hon bara går med på det för att få en oväntad semester, fast hon längtar tillbaka till sitt häftiga storstadsliv i New York. Men det blir allt tydligare för läsaren och så småningom för Rachel själv att hon faktiskt har ett missbruksproblem.)
Sophie Kinsella har skrivit om shoppingmissbruk, Jane Green om barnlöshet.
Det finns också svenska författare som skriver chicklit, och då kan det vara än mer oglamouröst. Emma Hamberg skrev om bondgårdar och glassbilar i Brunstkalendern till exempel.
Sen är böckerna ändå långt ifrån socialrealistiska såklart. De kan ta upp tunga ämnen ämnen men man vet att det kommer att lösa sig på slutet.
Böckerna utmanar inte direkt konventioner heller. Alla huvudpersoner är heterosexuella vita kvinnor utan värre funktionshinder än lår som upplevs för tjocka.
Men det som är skönt är att det är böcker man kan lita på. Man kan vara säker att man slipper en klump i magen efter sista sidan. Böckerna är ofta roliga. De beskriver olycklig kärlek och misslyckanden på jobbet på ett distanserat sätt som gör att ingenting verkar så heltigenom hemskt och gravallvarligt. Huvudpersonerna är alltid snälla och de har goda relationer med sina vänner (Tänk ”Sex and the city”). De flesta människor är goda eller onda (eller i alla fall bra eller dåliga killar), och alla får alltid vad de förtjänar. Huvudpersonen får drömprinsen, taskiga killen ångrar sig, och så vidare.
Och så får man läsa sida upp och sida ner om relationer. Om man är intresserad av populärpsykologi och brukar läsa relationsspalten i olika tidningar kan man inte låta bli att fascineras av det här.
På stadsbiblioteket har vi en hel hylla med chicklit på avdelning 5 där skönlitteraturen är! Här kan man frossa i rosa och guldiga omslag. Perfekt med en ask praliner till.
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
