Facklitteratur

Margaretas klassiker del 2

Publicerat 1 augusti 2015 | Av |

Om man vill föreställa sig en musikalisk ljudkuliss till sommaren, så tonar Evert Taubes visor fram. Vilken glädje de spridit i mer än ett sekel! Men Taube är också en underbar prosaist, vilket kanske inte så många vet om.

Den finaste sommarboken jag vet är Jag kommer av ett brusand hav. Här berättar Evert Taube om sina första levnadsår ute på Vinga. På den tiden bodde det det tio familjer på den lilla ön och barnen hade en egen skola.

Evert föddes på Stora Badhusgatan i Göteborg 1890. Den lille gossen andades inte och förklarades vara död. Men när en läkare kom för konstatera dödsfallet upptäckte han att det var liv i barnet. Sju dagar senare gör Evert sin första båtresa med bogserbåten Arthur till sitt hem på Vinga.

Fadern var sjökapten och fyrmästare på ön. Han talade flera språk och var också intresserad av litteratur. Så hemmet genomsyrades av berättelser från när och fjärran; av världslitteratur men också av besökares, släktingars och båtfolks berättelser från haven. Evert var idel öra och satt gärna i knät på sjömän som kom och hälsade på.

Boken inleds med en scen, där han som fyraåring får följa med på en drunknad lekkamrats begravning i Styrsö kyrka. Allting snurrar och dånar i hans lilla huvud, han hör psalmsången och lekkamratens syster som gråter, ömsom över hur vackert allt är och över sorgen efter lillebrodern.

Man kan förstå vilket farligt liv barnen levde där de sprang omkring fritt på klipporna! Säkert bar föräldrarna på en ständig ängslan för drunkningsdöden. Ett sätt att undgå bestraffning som de små tillämpade var att gömma sig på ett osynligt ställe och vara borta i flera timmar tills de vuxna var säkra på att vågorna tagit barnet. Tyst låg de och darrade i sitt gömställe och hörde oron i ropen eskalera, tills det rätta ögonblicket att krypa fram var inne. Nåde den fader som då ändå ville klå upp sin unge!

Evert har inte svårt att minnas den femårige pojke han var. Kanske är det nyckeln till hans konstnärskap, att han även som vuxen kan se världen med barnets öppna blick.

Boken är full av underbara ögonblicksbilder. Han är fem år och på en strandäng vallar han de ulliga lammen. Han komponerar små nonsensvisor och tycker att han är ett med blommorna och hela skapelsen.  Han ser modern stå och kamma sitt långa svarta hår i vinden. Evert har sin mungiga, modern leker med honom och utlovar plättar till middag. Detta är paradisets lustgård!

Ibland hände det att vrakgods flyter in på land. Då är Evert och hans lekkamrat Eva kvickt ute och brottsjöarna vräker in sällsamma saker som tunnor med vindruvor och annat exotiskt. Evert tycker att hon ser ut som en hungrig fisktärna där hon skriker i vinden och försöker varna för de stora vågorna som fräser över klipporna (var fanns de vuxna, kan man undra).

Redan som barn kunde han känna hur i sig betydelselösa händelser kunde genomlysas av magi. Förtrollningens problem! Han blir liksom paralyserad och anar en annan verklighet bortom den synbara. Det kunde vara en flicka som byker och skrattar, samtidigt som hon ropar brinn. eldjävel, säjer ja! Eller den lilla kusinen Gertrud – ”fräknig som ett måsägg” – som skriker – åjianemej vad de ryker, vad de virvlar, va de yr! Ord som landar i minnet och broderas in i de visor han senare skrev.

Det är fascinerande hur den lilla ön som ligger så långt ute i havet ändå blir en internationell mötesplats genom de stora fartyg som seglar förbi från när och fjärran. I boken får vi också veta de sanna historierna bakom vissa av hans visor. Nej Karl glömdes inte ombord som i visan Blue Bird av Hull, utan slungades i land från en mast och landade mjukt i en damm!

Evert börjar som 17-åring på Konstakademin i Stockholm. Men det går inte alltid så bra och när fadern åker upp till Stockholm och hittar sonen i ett eländigt skick, ställer han ett ultimatum. Antingen börjar han på internatskola, eller också går han till sjöss. Vilken lycka för oss att han valde det senare! Första åren som sjöman var verkligen ingen sinekur, men han är ju inte Evert, om han inte alltid landar på fötterna igen.

På sjön känner Evert att han vill måla allt han ser, men har brist på papper och färger. Då inleds hans storslagna ordmåleri, utan vilket svensk ordkonst och även den svenska sommaren hade varit betydligt färglösare!

Kommentarer inaktiverade.