Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Mannen på den blå cykeln". Bokförlaget Atlantis.

Mannen på den blå cykeln

Publicerat 1 augusti 2016 | Av |

Jan Victor Friberg är rent ut sagt usel som försäljare av hushållsassistenter, hans fru har sparkat ut honom och han har inte ett uns av självförtroende. Ändå är Lars Gustafssons roman ”Mannen på den blå cykeln” ingalunda en dyster bekantskap.

Det är tidigt på hösten. Året är 1954. Janne Friberg, försäljare för Electrolux i Mälardalen, kommer släpandes på sin överlastade cykel så gruset sprätter. Han har kört omkull och skadat handleden på sin säljrunda. Friberg söker upp en närbelägen herrgård för att få hjälp och kanske på samma gång kränga en hushållsassistent.

När Janne Friberg lite trevande kliver över tröskeln till den respektingivande herrgården tar ett märkligt kammarspel sin början. Romangestalterna gör sina entréer och sortier liksom på en scen. Karaktärerna talar förbi varandra, logiken gör krumbukter och smått bisarra berättelser växer fram i Fribergs huvud utifrån en handfull sepiafärgade fotografier. Hågkomster ur hans liv passerar revy och de stora frågorna tränger sig på.

Lärdomsgiganten Lars Gustafsson, som gick bort tidigare i år, var flerfaldigt prisbelönt och oerhört produktiv som författare i diverse genrer. Mannen på den blå cykeln: drömmar ur en gammal kamera var för mig en oväntat angenäm upplevelse – på samma gång lekfull och gåtfull. Helt säkert kommer jag att filosofera över hans förbryllande roman länge.