Mammorna och donatorn
Nic och Jules är ett lesbiskt par som har varit tillsammans länge och de har två barn som de fått med hjälp av spermadonator. När Joni som är äldst fyller 18 väljer hon att ta kontakt med sin biologiska pappa.
Till en början är det tänkt som en slags tjänst åt lillebror som är den som egentligen är mest angelägen men inte själv har åldern inne. (Man får i vissa fall ta kontakt med sin donator efter att man fyllt 18.)
Och fast donatorn, Paul, är lite av en besvikelse, en ganska självupptagen man, så vill de gärna träffa honom igen. Och när mammorna får reda på alltihop vill de också träffa honom. Och där börjar det spåra ur och mammornas relation med varandra och till barnen sätts i gungning.
Det här är en välspelad film med Julianne Moore och Anette Bening som mammorna. Båda får spela ut sina vanliga register av stora känslor även om Julianne Moore får vara lite lugnare än vanligt. Mark Ruffalo spelar Paul och lyckas framställa honom sympatiskt trots hans drag av oansvarighet.
Det är skönt att det inte är något fokus just på lesbiskheten, utan filmen hade lika gärna kunnat handla om en heterosexuell äktenskapskris. Styrkan i filmen är just skildringen av hur svårt det är att hålla ihop en lång relation och hur lätt det är att sluta se varandra.
Det är också skönt att barnen får vara mittemellan-tonåringar, inte sådär amerikanskt äppelkäcka och inte miserabla med knivar i handlederna utan duktiga i skolan och lite allmänt känsliga och osäkra.
Det är välspelat och välskrivet och karaktärerna är nyanserade och trovärdiga. Det här en dramafilm som inte är helt och hållet fredagsmys och glada skratt men som ändå lämnar en god känsla i kroppen. Ingen människa i filmen är perfekt men det finns en värme i och mellan karaktärerna.
Låna filmen The kids are alright hos oss!
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
